Verkligheten och drömmen om det perfekta livet

”Han går som en karl
Han ser ut som en karl
Med en kropp som en karl
Och han kysser som en karl ska”

Lill Lindfors/Ted Gärdestad

Ibland krockar drömmar och verkligheten och drömmarna visar sig vara luftslott eller i värsta fall mardrömmar. Det där fantastiskt perfekta som man drömt om visade sig vara en illusion. Det kan vara drömmen om den perfekta mannen, drömhuset eller jobbet man verkligen ville ha. I början ser man ju bara det rosenröda och allt som är positivt. Sen kommer en period när man bara fokuserar på det som är jobbigt och negativt. Då är det lätt att bryta upp och gå vidare – att söka lyckan hos någon annan eller någon annanstans. Och det kan ju vara rätt – nackdelarna kan vara större än fördelarna. Men det är också lätt att tro att gräset är grönare på andra sidan staketet och där ska man äntligen få alla fördelar men undvika nackdelarna. Istället för att inse att alla situationer har både fördelar och nackdelar och att man alltid måste välja. Det finns inga perfekta människor och det finns inga perfekta hus eller jobb.  

Jag är själv ganska bra på att göra så här. Klaga på det jag har och längta efter något annat. Att mitt liv är extra jobbigt och tråkigt och att allt skulle bli bättre om jag bara flyttade, bytte jobb, vänner eller familj. Jag kan också drabbas av avundsjukan att tro att ”alla andra” har det så fantastiskt underbart och perfekt medan just jag är drabbad av livets orättvisa.

Under den här tiden när jag varit sjukskriven och inte orkat göra mer än det absolut nödvändiga – äta, sova, gå ut och sitta på en bänk och bara andas – har jag lärt mig skillnaden mellan å ena sidan det jag vill ha och tror att jag skulle bli lycklig av och å andra sidan det jag verkligen behöver och mår bra av. Det är många gånger jag gråtit över allt jag inte orkat göra – gå på fest, åka på semester osv. Istället har jag varit tvungen att lära mig från grunden att lyssna på mig själv och vad jag verkligen behöver. Det har mycket oftare varit att träffa en vän eller bara gå ut i naturen än de stora spektakulära festerna eller sakerna.

Det jag längtat efter och trott jag skulle få med den perfekta mannen i det perfekta huset och med det glassiga högstatusjobbet är ju lycka. Men lycka har inget med yttre föremål att göra. Det betyder förstås inte att jag inte uppskattar fina saker och ett trevligt boende. Men det är bara förpackningen. Det är relationerna som är innehållet i mitt liv och som utgör grunden. Och som i alla hus måste man bygga en stadig grund först och sen kan man piffa och fluffa. Idag försöker vi göra precis tvärtom. Oändliga TV-program visar hur man bygger om, bygger till, tapetserar och köper nya kuddar för att fluffa till sitt liv. Men det är ganska få som visar hur man vårdar sina relationer, skapar tid att bara vara tillsammans och berättar att det är bättre att träffas över en sunkpizza med en och annan dammråtta under soffan än att tro att man måste bjuda på trerättersmiddag och ett kliniskt rent hem och därför inte ses alls.

Ju mer jag har lärt känna mig själv och acceptera mig själv med mina drivkrafter och vad jag behöver har jag förstått att det inte finns några perfekta liv. Men det finns människor och situationer som passar mig perfekt. Det är där jag kan vara precis som jag är – där jag kan få både stöd och hjälp när jag behöver det och får lysa starkt och briljant när jag är på det humöret.  Där jag kan göra det jag orkar och vill och där det räcker till.

 Jag har jobbat så hårt för att duga, tagit på mig så stort ansvar för alldeles för mycket och känt mig missnöjd och otillräcklig att jag trott att det är så livet är och måste vara. Det är inte förrän nu när jag äntligen släppt taget och sett att det finns alternativ som jag inser att jag duger precis som jag är. Det jag också insett är att det är MIN uppgift att hitta personer och sammanhang där jag trivs – ingen annans. Där jag inte behöver känna mig som en urvriden trasa varje kväll och helg eller umgås med människor som inte ser mig och uppskattar mig precis som jag är. Det är inte så det är meningen att livet ska vara. Vi är alla olika och måste hitta våra egna personer och sammanhang där vi kommer till vår rätt. Du är du och du duger! Det är den känslan jag i själva verket alltid letat och längtat efter – jag letade bara på fel ställe. Men ibland måste man gå vilse för att sedan hitta rätt. Och livet förändras – det som var rätt igår kanske inte passar längre. Problemet är bara att om det varit mycket fel i ens liv kan man börja tro att det är så det ska vara och känner inte igen lyckan när den knackar på dörren. Drömmannen kanske inte ser ut som du tror, huset kanske inte är stort och dyrt och ligger i det flottaste område och ditt drömjobb kanske är nåt helt annat än det du utbildat dig till. Så frågan är om du är modig nog att välja det som är rätt för dig – där du är tillfreds, glad och lycklig – oavsett vad du själv föreställt dig och vad andra kan säga om det? Jag hoppas jag är modig nog…

http://www.youtube.com/watch?v=EpeIghfzKRo

Att hjälpas åt

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag behöver ju ett nytt jobb och skulle gärna ta mig an uppdraget, men jag är inte hälsospecialist och dessutom lite rädd för sprutor, så jag publicerar den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är mitt sätt att bidra och dra mitt lilla strå till den stora stacken.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge och världsförälder sedan flera år tillbaka. Vill du också vara med och förändra många barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden eller valfritt belopp är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning. Ingen kan göra allt men alla kan göra något! Ge alla barn en möjlighet att växa upp och bli stora. Att få leka, lära och känna sig trygga. Det brinner jag för och vill gärna hjälpa till med att nå den visionen!  

Lycka och lidande

“Why worry
there should be laughter after pain
there should be sunshine after rain
These things have always been the same
so why worry now
why worry now”

(Why worry, Dire Straits)

”Det är inte hur du har det utan hur du tar det!” eller ”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder.” Har du hört det förut? Vad är det egentligen ordspråken säger? Jo att du och jag i stort sett är ansvariga för hur vi mår och om vi är lyckliga eller inte. Men är det verkligen sant?! Idag finns det hur många budskap som helst både i reklam och i självhjälpsböcker om att man är ansvarig för sitt liv och kan förändra det. Unga människor idag får höra att ”Du kan bli vad du vill” när de ska välja linje på gymnasiet eller går ut skolan.

På ett sätt är det ju sant. Vi har fler möjligheter idag än vad någon generation före oss haft (i alla fall vi som bor i västvärlden). De flesta av oss har möjlighet att välja viktiga saker som partner, vänner, utbildning, var man ska bo, yrke etc. Vi kan dessutom välja massor av andra saker som generationerna före oss inte kunnat – dagis, skola, elbolag, telebolag etc. En del av de här valen är förstås avgörande medan andra är väldigt betydelselösa. Men framför allt ger de oss en falsk tro om att vi kan välja och kontrollera allt i livet. Och det är också det budskapet reklamen försöker sälja till oss. Om du använder den här produkten blir du lite annorlunda (smalare, snyggare, friskare etc) och därmed underförstått lyckligare. De flesta av oss förstår ju att det inte funkar så men vi vill ju så gärna tro det ändå och konsumerar lite till.

Men vi kan inte styra över allt som händer i livet och genom att tro det blir vi bara olyckligare och mer stressade. Att acceptera att livet går upp och ner, att sorgliga saker händer, att vi är långt ifrån perfekta och framför allt att detta är självklart, naturligt och alltid kommer att vara så är en mycket mer framgångsrik väg till lycka. Men den säljer ju förstås inga prylar och lovar ingen quick fix och därför är det ingen som gör reklam för den.

Med det menar jag inte heller att vi är viljelösa offer som bara ska acceptera allt som händer och inte försöka påverka tillvaron och försöka se positivt på livet. Det är klart att om man bara äter skräpmat och aldrig rör sig blir man till slut både tjock och deprimerad. Jag menar bara att livet består av BÅDE OCH mycket mer än vi förstår. Både det vi kan påverka i allra högsta grad och det vi inte kan ändra på. Det finns saker som vi bär med oss och som vi inte kan styra – egenskaper och händelser som påverkat vem du är idag. Du kan heller inte påverka om någon blir sjuk, dör eller om företaget du jobbar på läggs ner. Och alla kan inte bli konsertpianister, fotbollsproffs eller forskare hur mycket vi än försöker för vi har inte de rätta förutsättningarna.

Det är som att sorg, ilska och misslyckanden inte får finnas idag. Vi ska alla vara så perfekta och leva perfekta (och likadana) liv. Men det är helt orimligt att leva ett liv utan sorg, ilska och misslyckanden och bara genom att acceptera att livet också innehåller dessa ingredienser blir vi hela människor. Och det är inte så att du gjort något fel för att detta drabbar just dig. Det vi ÄR ansvariga för i livet är att försöka ta oss igenom de mörka perioderna och släppa kravet på perfektion. Att förstå att det enda vi kan göra är vårt bästa och att det räcker. Att inte ducka för det som är jobbigt utan att ta sig igenom det för att sedan kunna gå vidare och försöka att ta emot lyckan och glädjen när den kommer tillbaka igen. Och att be om hjälp när vi inte vet hur vi ska göra för att komma vidare på egen hand. Det finns så många kloka människor som varit med om livets alla skeden och skeenden och gärna delar med sig av sin klokskap om vad vi kan påverka och inte.

Så lycka är både hur vi har det OCH hur vi tar det. Och visst kan man gå ut när det regnar om man tar på sig regnkläder och gummistövlar (eller bara går ut ändå och veta att det går att ta av sig de blöta kläderna när man kommer in igen) men jag kommer i alla fall alltid att tycka att det är härligare att vakna en morgon när solen skiner.

http://www.youtube.com/watch?v=_03uXQiz6eY

Passion och talang och när det blir för mycket av det goda

                                                                      ”Så många år som jag levt
med den jag ville va'
så många kvinnor som jag spelat
men aldrig gjort det bra
Måste våga bara vara
med minnet av det barn
som lät livet välja
och våga säga ja”

                                                                 (Vem tänder stjärnorna,
Eva Dahlgren)

För några år sedan ville jag byta jobb. Jag hade tidigare jobbat på AP-fondens fastighetsbolag med analys, affärer och fastighetsförvaltning. Sedan hade jag tagit ett snedsteg och under några år jobbat med service inom fastighetsbranschen på Vasakronan. Något som jag i och för sig lärde mig mycket på men också kände att jag inte riktigt brann för. Så nu var det dags att komma hem igen till ”min” bransch. Jag var på några intervjuer utan att känna att det var rätt jobb. Då kom det en fråga om ett kul och intressant jobb på ett fastighetskonsultföretag där man jobbade med att förvalta, utveckla och sälja fastigheter åt utländska ägare. Det kändes roligt att få pröva nåt jag visste att jag kunde men ändå på ett nytt sätt och efter lite förhandling tackade jag ja. Det var ganska rörigt, företaget hade växt fort och satt i för små lokaler och det mesta togs på volley. Struktur och ordning var inte den starkaste sidan. Samtidigt var det ett fantastiskt team med medarbetare – glada, begåvade, ambitiösa och vi hade fantastiskt kul ihop när vi tog in fastighetsbestånd för mångmiljardbelopp och försökte få någon ordning i kaoset. Vi jobbade hårt och mycket med fastigheterna, tog emot våra utländska investmentbanker, tjänade bra med pengar, festade och reste på fantastiska konferenser runt om i Europa och världen. Koncernens ledord var ”Passion för kollegor och kunder” och det stämde som handen i handsken på oss. Vi brann för det vi gjorde och hade talang för det, kämpade på när det var motvind och firade segrarna. Så vad var problemet? Passion och talang kan man väl aldrig få för mycket av?

Jobbet har alltid var viktigt för mig. Jag tycker om att göra saker tillsammans med andra människor i ett större sammanhang och att åstadkomma synliga och mätbara resultat. Jag har alltid tyckt om att lära mig nya saker – driven både av en kunskapstörst och av ett behov att visa mig duktig – gärna bäst. Jag har jobbat hårt och haft lätt för att lära vilket gjort att jag ofta varit just duktig och fått mycket uppskattning och beröm för det.

Den mer privata Cecilia som är storasyster till många syskon har en talang för att ta hand om och stötta andra. En naturlig roll som storasyster men också något som är en av mina grundövertygelser – att vi måste ta hand om varandra och hjälpas åt. Det har lett till att jag även utvecklat talangen att vara den som andra vänder sig till när de har problem eller bara behöver någon att prata med. Min självbild var - inte så oväntat - att jag var den som var stark och duktig och tog hand om andra. När det dök upp ett problem bet jag ihop, kämpade på och gav inte upp förrän problemet var löst. Det är en kombination av egenskaper som ofta uppskattas av arbetsgivare och det är lätt att få mer ansvar och nya utmaningar. Och det ville jag ju ha. Men den här fantastiska drivkraften som förändrar världen och som jag åstadkommit så mycket med behöver en motvikt. Vem tog hand om mig när jag var ledsen? Vem kunde jag prata med mina problem om? Vem sa till mig att ”det räcker nu, ta det lite lugnt”? Ingen. Och inte jag själv heller förstås. Jag gillade ju mig själv – vem vill inte vara stark och duktig och en klippa i alla sammanhang? Men det var bara halva sanningen, halva jag.

Alla människor har behov av vila och reflektion. Att få vara svag och ha någon att luta sig emot ibland när det är tungt. Att lära sig att ta hand om mig själv och att säga NEJ och STOPP har varit jättesvårt. Precis som vilken annan nykter missbrukare som helst kommer jag få påminna mig varje dag om att inte dra igång 10 nya projekt utan att ta paus och vila emellanåt. Att ha en balans mellan att vara den som ger till andra och den som tar emot. Att dela med sig av sina bekymmer och funderingar OCH lyssna på andras. Att bara vila, njuta och göra ingenting emellanåt. Så nästa gång du hör någon prata om sitt ”livspussel” och hur svårt de har att få ihop alla krav och aktiviteter så är sannolikt svaret även där: Säg stopp – det räcker, sänk ambitionsnivån, säg nej, ta en paus och vila. Det är vår tids sjukdom att tro att svaret är att vi alltid ska GÖRA något mer eller nåt annat. Svaret är väldigt ofta – GÖR ABSOLUT INGENTING så får du perspektiv och nya krafter.

Mitt nästa jobb kommer inte att vara på ett företag som är utan gränser, där det alltid går att göra mer och aldrig är nog. Mitt nästa jobb kommer att vara i takt med mig själv, inom mina naturliga gränser. Där reflektion och uppföljning uppskattas. Jag kan ångra att jag inte förstod det tidigare men ibland är det bara genom att göra stora misstag som man kan lära sig de riktigt viktiga läxorna i livet. Men jag kan också bli arg för att ingen chef eller nån annan äldre och klokare än jag såg det och pratade med mig i tid. Å andra sidan hade det sannolikt inte gjort nån större skillnad. Jag var inte villig att förändra mig förrän jag verkligen blev tvingad att välja mellan jobbet och att må bra. Verkliga insikter kan ingen annan ge oss – de måste komma inifrån – även om vi kan få hjälp på vägen.  

http://www.youtube.com/watch?v=coU_KF3dOcE

Dröm eller dö!

“Will you stay with me, will you be my love
Among the fields of barley
And you can tell the sun in his jealous sky
When we walked in fields of gold”

(Fields of Gold, Sting)

Det här har varit en av mina favoritsånger sedan jag köpte skivan hösten 1994. Jag minns att jag spelade den om och om och om igen på CD-spelaren som stod i rummet jag hyrde när jag pluggade franska i Annecy. Fortfarande lyssnar jag på den ganska ofta och framför allt kommer jag på mig själv med att nynna på den när jag är harmonisk och mår bra. Den är liksom ett kvitto på att allt är bra just nu.

Jag tror att anledningen till att jag älskar den är att Sting verkligen har lyckats fånga den där känslan av total kärlek och harmoni – att gå en sensommardag genom sädesfält som lyser av guld. Kanske hitta smultron i kanten och höra en fågel i fjärran. Fri men samtidigt tillsammans med någon jag älskar. Det beskriver det jag alltid drömt om och längtat efter i livet.

Utan drömmar dör vi. Att drömma och att jobba på för att förvekliga drömmarna är livsnödvändigt. När jag började tvivla på att jag nånsin skulle kunna förverkliga min dröm trots att jag försökte och försökte ännu mer blev jag långsamt mer och mer förtvivlad och deprimerad. Livet verkade meningslöst om det bara gick ut på att varje dag skulle vara som den förra. Att jobba på, komma hem och laga mat, se på TV och gå och lägga sig ensam. Jag försökte bota nedstämdheten och frustrationen genom olika metoder – några bättre och andra sämre. Umgås med vänner och engagera mig i olika fritidsintressen och föreningar var ganska bra medan shopping, förälskelser i omöjliga killar och för mycket arbete bara tömde mig på energi. Vad jag inte förstod var att samtidigt som det var och är en viktig dröm för mig ha en egen familj så flydde jag från mig själv och mina känslor i nuet. När det var något som kändes jobbigt så tryckte jag snabbt ner den känslan av oro, rädsla eller frustration och satte igång att göra något annat för att slippa tänka på det. Jag förstod inte att jag genom att fly från mig själv bara ökade på rastlösheten och längtan någon annanstans.

Men hur ska man göra då när man upplever att man är på ”fel” ställe i livet? Jag tror bara det finns en väg och det är att möta sig själv och fråga vad det är som är fel och hur man skulle vilja ha det istället. När jag började göra det var jag först rädd för att drömma. ”Det är ju ingen idé – det kommer ändå inte bli som jag vill”. ”Och om det blir det så blir det kanske inte bra i alla fall”. Jag var rädd för att bli besviken – både om drömmen förverkligades men också om den inte gjorde det. Så det var säkrare att inte drömma. Men när min bästa vän dog bara 35 år gammal insåg jag motvilligt att ingen vet hur många dagar livet består av och att om det inte ska gå till spillo är det hög tid att börja förverkliga sina drömmar idag och inte skjuta upp det. Så när den värsta sorgen var över började jag drömma igen och försökte våga tro att jag kan nå mina mål.

Vad jag inte förstod då var att för att få något måste man ge upp något annat. Jag var tvungen att packa upp hela min tunga ryggsäck med jobbiga känslor och minnen som jag sparat och tryckt undan för att komma tillbaka till mig själv, min egen styrka och självkänsla som är de hjälpmedel vi har för att förverkliga våra drömmar. Och det har varit en väldigt tuff period. Men det har varit helt nödvändigt för att komma vidare i livet. Att möta sina rädslor, se dem i vitögat och ändå överleva gör att de krymper och till slut försvinner.

Att vara nöjd och känna harmoni i nuet är lika viktigt som att våga drömma och förverkliga drömmarna. Och jag vet att för mig hänger det ihop. Att känna att jag nu är på väg mot mina drömmar och har kraft att förverkliga dem har givit mig livsgnistan tillbaka. Och det gör att jag kan känna mig både fri att leva livet som jag vill och att känna mig nöjd med mig själv. Också de dagar jag inte gör någonting alls. De dagarna är viktiga för att stanna upp och känna efter.

Det finns en risk ju äldre vi blir att vi tycker att vi vet vad vi har men inte vad vi får om vi försöker något nytt. Det kan handla om jobbet, förhållandet eller att bara prova på nåt nytt man aldrig gjort förut. Men då stelnar vi långsamt i samma form och dör lite varje dag. Om inget oväntat händer som kastar ut oss i de okända igen och tvingar oss att ändra våra liv och gå vidare. I mitt fall krävdes det att livet vändes upp och ner och en lång sjukskrivning för att jag bit för bit skulle våga släppa taget och kasta mig ut i det okända utan skyddsnät. Nu flyger jag fritt och det är härligt!

http://www.youtube.com/watch?v=hKtqTYSOBCg&feature=related

Att stanna eller fly(tta)?

”Den väntade på honom, staden som så länge funnits i hans drömmar. Kvällssolen slickade tak och torn glänsande blanka, slängde glitter i vattenflikarna som smög in mellan gyttret av hus. Grå berg reste kala klippor över trädgårdarnas och tobaksfältens frodiga grönska. Stad serverad på silverbricka, framsträckt som gåva. ...

Staden väntade. På den femtonårige pojken som ännu inte sett något av dess härlighet - och på alla andra som sökte sig till den. Den fanns i deras drömmar och bjöd alla möjligheter. Pojken drömde. Staden väntade.”

                                                                                 (Per Anders Fogelström, Mina drömmars stad)

I år, 2012, är det 20 år sen jag flyttade hemifrån in från landet tillbaka till Södermalm där jag föddes. De här 20 åren i Stockholms innerstad har fått mig att älska min hemstad oändligt mycket. Jag minns när jag just flyttat in till stan och pluggade en kurs i arkitekturhistoria. Då cyklade jag storögt omkring i stan och tyckte det var fantastiskt att jag bara genom att titta på husen kunde avgöra när de var byggda och se hur staden hade utvecklats från en liten småstad genom industrialiseringen och inflyttningsvågen på 1800-talet, via rivningshysterin på 60- och 70-talet till de nya hus och stadsdelar som fortsätter att förnya staden idag. Precis som pojken Henning i skildringen i Mina drömmars stad ovan som kommer till Stockholm full av drömmar och förväntan kände jag mig fri och full av möjligheter. Jag såg bara stadens fördelar och kunde aldrig drömma om att jag nånsin ens skulle fundera på att flytta härifrån. Nästan alla mina vänner bodde då inne i stan och kunde man inte cykla tog jag bussen eller tunnelbanan.

När jag jobbat knappt ett år på mitt första jobb fick jag ett erbjudande om att flytta till New York. Wow tänkte jag – det vore ju otroligt häftigt. Jag följde med på en tjänsteresa för att träffa dem jag i så fall skulle jobba med och ta reda på lite mer. Jag glömmer aldrig den där känslan när vi kom i taxi från flygplatsen genom Lincoln-tunneln och rakt upp på Manhattan: vilken puls, vilken energi, vilken fantastisk stad! Jag hann inte se mycket av New York på de två dagar vi var där men kände genast att jag ville komma tillbaka snart. När vi kom hem skulle jag fatta mitt beslut – skulle jag hoppa på en chans som kanske aldrig skulle komma tillbaka och få en otroligt lärorik och spännande upplevelse? Eller skulle jag stanna kvar i Stockholm på ett jobb jag trivdes otroligt bra på och där jag hade alla mina vänner? De flesta som jag rådfrågade tyckte det var självklart att jag skulle ta chansen och flytta – jag kunde ju alltid komma hem igen och vännerna fanns ju kvar. Och jag funderade fram och tillbaka, gjorde listor på för- och nackdelar och väntade in mig själv tills jag visste vad jag ville.

Beslutet den gången blev att ta språnget och hoppa på men bara under vissa förutsättningar som inte var riktigt klara än. Det blev de inte heller senare och jag blev kvar i Stockholm. Och förutom många resor har jag bara bott utanför Stockholm vid två tillfällen i mitt liv – som au-pair i Schweiz och när jag pluggade en termin i Frankrike.

De här senaste åren när jag funderat på hur jag vill leva mitt liv och var jag vill bo har jag ibland tänkt att jag vill härifrån. När jag varit i mindre städer i Sverige har jag slagits av hur mycket enklare livet är när alla bor nära varandra. När det inte tar 45 min i bil att hälsa på vänner på andra sidan stan. Att man kan cykla överallt och alltid har nära till varandra. Så är det inte i Stockholm. Jag har också tyckt att det finns en hets och stress i Stockholm som jag inte alls tycker om. Alla är alltid på väg till nästa möte eller aktivitet. Att bara vara tillsammans och umgås utan dead line händer inte så ofta. När man vill gå ut och äta middag eller gå på bio måste man boka i förväg - annars är det fullt. Dessutom finns det en statusjakt som är ganska ointressant. Oftare på en middag får man frågan om var man bor, hur stort etc än vad man tycker är viktigt och brinner för. Större hus, bättre bil och fler resor räknas mer än om man är trevlig, snäll och har nåt intressant att säga.  Lyckad är viktigare än lycklig. Och tänk så många hus jag skulle kunna köpa om jag sålde min lägenhet och flyttade nån annanstans.

Så varför flyttar jag inte härifrån? Därför att det viktigaste i mitt liv finns just här – min familj och mina vänner. Och att Stockholm är den perfekta kombinationen av stor stad mitt i naturen. Kanske har jag haft tur att alltid bo så att jag kunnat se träd och grönska utanför fönstret och bara kunnat gå ner till vattnet och sätta mig när jag behövt lugn och ro. Men jag är inte unik i Stockholm som gör skäl för namnet Nordens Venedig och världens vackraste stad med allt vatten och alla öar. Dessutom är det min hembygd och precis som de som kommer från Västkusten, Norrbotten eller Skåne är jag stolt över min hembygd och glad över att ha mina rötter här.

Sen är det en sak till som Stockholm har som jag inte kan vara utan och det är just möjligheterna. Det finns tillräckligt många människor för att alla ska kunna hitta människor och platser där man passar in. Och där det finns en kritisk massa med kreativa och drivande personer händer det också mycket olika spännande saker. Stockholm växer och utvecklas hela tiden och många som vill förändra och förbättra världen bor just här. Så även om jag kan bli så otroligt trött på Stockholm och stockholmarna ibland och bara längtar efter att flytta till en by på franska landsbygden, till Göteborg eller nåt annat ställe där folk har mer tid och är varmare mot varandra så inser jag ändå att det är här jag hör hemma. Så nu drömmer jag om att sluta cirkeln och efter 20 år lämna stenstaden för ett eget hus och bo lite mer lantligt igen. Men fortfarande här i Stockholm. För att få det bästa av två världar och att inte fly utan flytta.

”Hem till Stockholm igen

där har jag en vän som väntar.

Ta mig hem till Stockholm igen

för det är dit jag längtar

Hem till Stockholm”

                      (Mauro Scocco)

http://www.youtube.com/watch?v=VXPRBXh9QFE

Livets cykler

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.
Predikaren (3:1-8)

Jag tänkte skriva något klokt och ovanligt insiktsfullt om livets cykler när jag läste något i tidningen idag (i en dödsannons – se ovan) och insåg att jag inte hade något att tillföra som inte redan var sagt på ett mycket klokare sätt för si sådär 2000 år sen…Men sen läste jag texten i en annan dödsannons som citerade Mauro Scocco-låten Himlen och insåg att vi alltid måste påminna oss om vad som är viktigt i livet och att varje person och generation måste lista ut livets hemligheter om och om igen…

  

”Jag grät så mycket

Den dan då du försvann

Jag satt uppe hela natten och tårarna bara rann

Jag kunde bara inte tro att det var sant

…

Och i mörkret utanför fönstret där tänds en stjärna i natt

Jag bär på allt du gav till mig som en ovärderlig skatt

…

Vi förlorar och vi sörjer men det goda lever kvar

Och det ljuset som du tände i mig det har jag alltid kvar”

                                            (Himlen, Mauro Scocco/Ratata)

Tyvärr måste jag säga att det är de svåraste förlusterna i mitt liv som lärt mig att värdesätta livet, mina viktigaste relationer och skala bort det oväsentliga och de felaktiga förväntningar som vi alla översköljs av. Det mest väsentliga som förändrar livet och världen är kärlek och vänskap till andra människor. Att få vara de vi är, precis som vi är, och bli älskade och accepterade som de vi är – både för det fina och fantastiska vi alla har men också för det lilla och fula som vi inte tror någon vill se eller kan älska oss med. Att hitta den fantastiska människa som kan ge oss den bekräftelsen är det vi alla letar efter, alla sånger och dikter handlar om. Det enda som inte står är att vi måste börja med oss själva. Om vi kan älska och acceptera oss själva och förlåta oss själva för att vi bara är människor och ibland gör fel och varandra illa kan vi också älska andra med deras fel och brister.

Och att se livet mer som ett dataspel – man får göra fel, man för försöka igen och igen på samma nivå tills man klarat den och kan gå vidare till nästa och det är både spännande och roligt. Och ibland oerhört jobbigt, ledsamt och irriterande. Men till skillnad från dataspel som är samma för alla är livet individuellt. Så jag försöker sluta jämföra mig med de som spelar ett annat spel eller har kommit upp på en annan nivå. Livet är ingen tävling och det är bara jag som bestämmer vad som är viktigt i mitt liv. 

Så – ta da – här kommer livets stora hemlighet enligt mig sammanfattad i en mening:

”Lär dig livets stora gåta – älska, skratta och förlåta!”

 (obs instruktion:  börja med dig själv!)

Så idag länkar jag till Whitney Houstons fantastiska sång ”Greatest love of all” som handlar just om det.

http://www.youtube.com/watch?v=IYzlVDlE72w

När jag tänker på pengar...

"Money, money, money

always sunny

in the rich man´s world"

                       (Abba)

Pengar – vad är det egentligen? När jag tänker på pengar tänker jag på tid, trygghet och frihet. Sparade pengar är arbetad tid som jag jobbat in och har på banken. Med pengarna kan jag köpa mig ledig tid – tid att göra vad jag vill. Det är vad jag menar med frihet. Dvs ingen annan bestämmer vad jag ska göra. Jag måste inte jobba om jag inte vill eller så kan jag jobba mindre än heltid. Jag kan jobba ideellt eller ta ett jobb med lägre lön. Jag har en trygghet i att veta att jag har tid på mig att genomföra förändringar om jag blir sjuk eller arbetslös och har en buffert på banken. Med pengar kan jag förverkliga vissa av mina drömmar som att bo på ett trevligt ställe och köpa vackra saker. Jag kan resa och jag kan bjuda på fest utan att fundera så mycket på vad det kostar.

Men pengar kan förstås inte köpa det som verkligen är viktigt. Pengar kan inte köpa lycka. Pengar ger mig inte kärlek och vänskap. Inte hälsa och jag slipper heller inte alla bekymmer.

Pengar var tidigare för mig en viktig statusmarkör – att jag hade en hög lön betydde att jag var en betydelsefull person och förstås också hade en ganska bekymmersfri vardag där jag inte behövde vända på slantarna eller fundera två gånger om det var något jag ville köpa.

Så hur gör man då när man helt plötsligt ska leva på sjukpenning och klara sig på mindre än halva sin inkomst? Skulle du kunna leva på ca 11 000 kr i månaden efter skatt (maxbelopp från Försäkringskassan)? Och dessutom leva med osäkerheten att inte veta när du kommer att bli frisk och kan försörja dig själv igen? Om det på många sätt handlade om att släppa kontrollen och börja lyssna på mig själv och min kropp när jag blev sjukskriven handlade det i fallet med min ekonomi om precis det motsatta – att ta kontroll. Innan jag blev sjukskriven levde jag lite som de familjer man ser i TV:s Lyxfällan – i alla fall en lightversion. Jag hade ingen större koll på min ekonomi, mina försäkringar eller min pension. Jag fick in pengarna på lönekontot och i slutet av månaden var de ofta slut. Jag har aldrig haft något övertrasserat kreditkort eller gjort av med mer än jag haft och hamnat i skuldfällan men jag hade ändå väldigt dålig kontroll på min ekonomi. Jag gjorde det jag hade lust med och var ganska ansvarslös. Jag hade turen att vara anställd i ett företag som hade kollektivavtal vilket gav mig en viss sjukersättning utöver Försäkringskassans när jag blev sjuk. Men nu gällde det att ta makten och börja prioritera för att sänka kostnaderna:

1.       Jag började föra kassabok igen – något jag inte gjort på 15 år sen jag pluggade.

2.       Jag gick igenom alla kostnader och gjorde en budget.

3.       Jag såg över alla fasta kostnader och sa upp/förhandlade ner de jag kunde –  telefon,TV, el etc.

4.       Jag slutade impulsköpa saker jag inte behövde.

5.       Jag sålde min bil.

6.       Jag förhandlade om min ränta på bolånet.

7.       Jag gick igenom mina försäkringar och jämförde med olika bolag.
8.       Jag satte in mina buffertpengar på ett sparkonto med högre ränta.

9.       Jag såg över mina pensionsplaceringar.

På detta sätt sänkte jag mina löpande utgifter rejält och kunde klara min ekonomi även om inkomsten var mycket lägre än tidigare. Men det som kan reta mig lite är att jag inte gjorde detta tidigare. Jag som hela dagarna satt på jobbet och gjorde kalkyler och affärer för miljon- och miljardbelopp borde verkligen haft bättre koll på min egen ekonomi. Men nu har jag insett att jag utan att behöva försaka särskilt mycket avsevärt kunnat sänka mina kostnader. Och då är vi tillbaka där jag började. Att jag genom att sänka mina kostnader kan välja att jobba mindre i framtiden och få mer tid att göra vad jag vill. Det är frihet och trygghet i att kunna välja ett liv som passar mig och som inte gör mig sjuk igen.

En annan aspekt är att det under den här tiden varit otroligt skönt att ha lite sparade pengar på banken. Det är inte kul att vara både sjuk och dessutom oroa sig för om man ska bli tvingad att börja jobba av Försäkringskassan eller om man ska behöva flytta för att sänka sina kostnader ordentligt. Så oavsett om du har hög eller låg lön är detta mitt bästa tips – skaffa en buffert! Jag hade aldrig föreställt mig att jag skulle bli sjukskriven en längre tid och det tror jag inte nån som blir har i förväg. Men alla kan bli påkörda eller gå in i väggen så det är bättre att ha koll innan det händer. Pengar är makt sägs det så ta makten över dina pengar!

http://www.youtube.com/watch?v=WCkOmcIl79s

Vem vinner?

"Vad är det för liv som vi lever här

Du har 115 kanaler på Led-TVn

men luften du andas är inte ren

Öppna dina ögon – se dig runtomkring

Vi har bytt allt som är viktigt mot meningslösa ting”

                                              (något uppdaterad text till Ingen vinner, Mauro Scocco 1991)

De senaste åren har jag haft många funderingar på hur jag vill leva mitt liv. Det började när min bästa vän blev sjuk och dog i cancer bara 35 år gammal. Om man kan dö imorgon – hur vill jag då leva medan jag är här på jorden? Jag har funderat mycket på vad som verkligen är viktigt innerst inne och vad som måste skalas bort för att komma till kärnan. Har tittat mig runtomkring efter förebilder – människor som lever ett liv i harmoni för att få lite inspiration men tyvärr inte hittat så många. De flesta jag känner är inne i ekorrhjulet och racar friskt mot nästa helg, nästa semester, nästa husköp eller nåt annat som ligger just runt hörnet eller i framtiden. Det behöver inte betyda att de inte är nöjda med sina liv men jag känner att det livet inte passar mig längre.

För fyra år sen när jag gick in i väggen och från en dag till en annan var tvungen att byta liv insåg jag hur dålig jag var på att inte ha en plan för nästa dag, nästa timme och veta exakt vad som skulle hända. Att bara vara hemma och göra ”ingenting” – låta känslorna styra och inte göra några planer utan att först känna efter exakt vad jag orkade med och behövde just den dagen och sedan göra bara det var en väldigt tuff utmaning för mig. Jag hade så svårt att acceptera att det var en utmaning bara att klara av vardagen – att laga mat, äta och gå ut en stund kunde vara allt jag kunde göra. Jag som gillar att planera och ha full kontroll hade plötsligt ingen kontroll över någonting. Men vad fick jag istället? En insikt om att livet är här och nu. Små saker som att blåsipporna blommade den där våren – någon jag inte upplevt på flera år. Stora saker som att jag behövde ta det lugnt och vila för att orka med att leva och inte bara stressa.

Under den här tiden har jag varit tvungen att göra en djupdykning ner i mig själv och i mitt liv som stundtals har varit så jobbig att jag inte vetat hur jag skulle klara av det eller ens överleva från dag till dag. Utan min familj och fantastiska vänner hade jag faktiskt inte överlevt, vilket i sig är skrämmande och en skandal för svensk sjukvård men det ska jag inte skriva om idag.

Att gå från att vara högpresterande och hyggligt framgångsrik på jobbet och i politiken till att helt plötsligt vara ”bara jag” och istället be andra om hjälp fick mig också att inse att jag hade ett väldigt bra självförtroende men usel självkänsla. Att lita på att människor tycker om mig och vill vara med mig när jag är liten, ledsen och trött och inte kan ”ge” någonting tillbaka har tagit lång tid. Jag ska också säga att alla faktiskt inte kan det – en del har svårt att se någon som brukar vara stark och klara det mesta bara falla ihop och behöva hjälp. De har inte medkänsla eller acceptans för att relationer består både av att ge och få. De har också svårt att se svaghet hos andra för att de inte vill se sin egen sårbarhet utan helst gömma den långt in och fortsätta att tro att de är perfekta och klarar allt själva. I en kris förändras en del relationer till det bättre, djupnar och blir starkare medan andra helt enkelt rinner ut i sanden eller måste ta slut.

Så hur ska jag göra nu? Med alla insikter om vem jag är och vad som är viktigt för mig. Att relationer till andra människor är det enda vi egentligen har. Att det osynliga är så mycket mer värt än de materiella sakerna vi omger oss med. Hur ska jag leva mitt liv? Det här blir starten på min resa tillbaka. Jag har varit tvungen att rensa bort allt gammalt ouppklarat och det som varit fel i mitt liv. Gamla relationer, gamla beteenden, mitt jobb, mina partipolitiska uppdrag har jag lämnat. Jag har sålt min båt och min bil. Jag har städat garderoberna både bildligen och bokstavligen. Nu står jag här med mig själv och ett ganska vitt papper att fylla med resten av mitt liv. Om du är nyfiken får du följa med mig på upptäcktsresan mot ett nytt liv i harmoni framöver.  

http://www.youtube.com/watch?v=e2_vL24cNoI