det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.
Predikaren (3:1-8)
Jag tänkte skriva något klokt och ovanligt insiktsfullt om livets cykler när jag läste något i tidningen idag (i en dödsannons – se ovan) och insåg att jag inte hade något att tillföra som inte redan var sagt på ett mycket klokare sätt för si sådär 2000 år sen…Men sen läste jag texten i en annan dödsannons som citerade Mauro Scocco-låten Himlen och insåg att vi alltid måste påminna oss om vad som är viktigt i livet och att varje person och generation måste lista ut livets hemligheter om och om igen…
”Jag grät så mycket
Den dan då du försvann
Jag satt uppe hela natten och tårarna bara rann
Jag kunde bara inte tro att det var sant
…
Och i mörkret utanför fönstret där tänds en stjärna i natt
Jag bär på allt du gav till mig som en ovärderlig skatt
…
Vi förlorar och vi sörjer men det goda lever kvar
Och det ljuset som du tände i mig det har jag alltid kvar”
(Himlen, Mauro Scocco/Ratata)
Tyvärr måste jag säga att det är de svåraste förlusterna i mitt liv som lärt mig att värdesätta livet, mina viktigaste relationer och skala bort det oväsentliga och de felaktiga förväntningar som vi alla översköljs av. Det mest väsentliga som förändrar livet och världen är kärlek och vänskap till andra människor. Att få vara de vi är, precis som vi är, och bli älskade och accepterade som de vi är – både för det fina och fantastiska vi alla har men också för det lilla och fula som vi inte tror någon vill se eller kan älska oss med. Att hitta den fantastiska människa som kan ge oss den bekräftelsen är det vi alla letar efter, alla sånger och dikter handlar om. Det enda som inte står är att vi måste börja med oss själva. Om vi kan älska och acceptera oss själva och förlåta oss själva för att vi bara är människor och ibland gör fel och varandra illa kan vi också älska andra med deras fel och brister.
Och att se livet mer som ett dataspel – man får göra fel, man för försöka igen och igen på samma nivå tills man klarat den och kan gå vidare till nästa och det är både spännande och roligt. Och ibland oerhört jobbigt, ledsamt och irriterande. Men till skillnad från dataspel som är samma för alla är livet individuellt. Så jag försöker sluta jämföra mig med de som spelar ett annat spel eller har kommit upp på en annan nivå. Livet är ingen tävling och det är bara jag som bestämmer vad som är viktigt i mitt liv.
Så – ta da – här kommer livets stora hemlighet enligt mig sammanfattad i en mening:
”Lär dig livets stora gåta – älska, skratta och förlåta!”
(obs instruktion: börja med dig själv!)
Så idag länkar jag till Whitney Houstons fantastiska sång ”Greatest love of all” som handlar just om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar