Verkligheten och drömmen om det perfekta livet

”Han går som en karl
Han ser ut som en karl
Med en kropp som en karl
Och han kysser som en karl ska”

Lill Lindfors/Ted Gärdestad

Ibland krockar drömmar och verkligheten och drömmarna visar sig vara luftslott eller i värsta fall mardrömmar. Det där fantastiskt perfekta som man drömt om visade sig vara en illusion. Det kan vara drömmen om den perfekta mannen, drömhuset eller jobbet man verkligen ville ha. I början ser man ju bara det rosenröda och allt som är positivt. Sen kommer en period när man bara fokuserar på det som är jobbigt och negativt. Då är det lätt att bryta upp och gå vidare – att söka lyckan hos någon annan eller någon annanstans. Och det kan ju vara rätt – nackdelarna kan vara större än fördelarna. Men det är också lätt att tro att gräset är grönare på andra sidan staketet och där ska man äntligen få alla fördelar men undvika nackdelarna. Istället för att inse att alla situationer har både fördelar och nackdelar och att man alltid måste välja. Det finns inga perfekta människor och det finns inga perfekta hus eller jobb.  

Jag är själv ganska bra på att göra så här. Klaga på det jag har och längta efter något annat. Att mitt liv är extra jobbigt och tråkigt och att allt skulle bli bättre om jag bara flyttade, bytte jobb, vänner eller familj. Jag kan också drabbas av avundsjukan att tro att ”alla andra” har det så fantastiskt underbart och perfekt medan just jag är drabbad av livets orättvisa.

Under den här tiden när jag varit sjukskriven och inte orkat göra mer än det absolut nödvändiga – äta, sova, gå ut och sitta på en bänk och bara andas – har jag lärt mig skillnaden mellan å ena sidan det jag vill ha och tror att jag skulle bli lycklig av och å andra sidan det jag verkligen behöver och mår bra av. Det är många gånger jag gråtit över allt jag inte orkat göra – gå på fest, åka på semester osv. Istället har jag varit tvungen att lära mig från grunden att lyssna på mig själv och vad jag verkligen behöver. Det har mycket oftare varit att träffa en vän eller bara gå ut i naturen än de stora spektakulära festerna eller sakerna.

Det jag längtat efter och trott jag skulle få med den perfekta mannen i det perfekta huset och med det glassiga högstatusjobbet är ju lycka. Men lycka har inget med yttre föremål att göra. Det betyder förstås inte att jag inte uppskattar fina saker och ett trevligt boende. Men det är bara förpackningen. Det är relationerna som är innehållet i mitt liv och som utgör grunden. Och som i alla hus måste man bygga en stadig grund först och sen kan man piffa och fluffa. Idag försöker vi göra precis tvärtom. Oändliga TV-program visar hur man bygger om, bygger till, tapetserar och köper nya kuddar för att fluffa till sitt liv. Men det är ganska få som visar hur man vårdar sina relationer, skapar tid att bara vara tillsammans och berättar att det är bättre att träffas över en sunkpizza med en och annan dammråtta under soffan än att tro att man måste bjuda på trerättersmiddag och ett kliniskt rent hem och därför inte ses alls.

Ju mer jag har lärt känna mig själv och acceptera mig själv med mina drivkrafter och vad jag behöver har jag förstått att det inte finns några perfekta liv. Men det finns människor och situationer som passar mig perfekt. Det är där jag kan vara precis som jag är – där jag kan få både stöd och hjälp när jag behöver det och får lysa starkt och briljant när jag är på det humöret.  Där jag kan göra det jag orkar och vill och där det räcker till.

 Jag har jobbat så hårt för att duga, tagit på mig så stort ansvar för alldeles för mycket och känt mig missnöjd och otillräcklig att jag trott att det är så livet är och måste vara. Det är inte förrän nu när jag äntligen släppt taget och sett att det finns alternativ som jag inser att jag duger precis som jag är. Det jag också insett är att det är MIN uppgift att hitta personer och sammanhang där jag trivs – ingen annans. Där jag inte behöver känna mig som en urvriden trasa varje kväll och helg eller umgås med människor som inte ser mig och uppskattar mig precis som jag är. Det är inte så det är meningen att livet ska vara. Vi är alla olika och måste hitta våra egna personer och sammanhang där vi kommer till vår rätt. Du är du och du duger! Det är den känslan jag i själva verket alltid letat och längtat efter – jag letade bara på fel ställe. Men ibland måste man gå vilse för att sedan hitta rätt. Och livet förändras – det som var rätt igår kanske inte passar längre. Problemet är bara att om det varit mycket fel i ens liv kan man börja tro att det är så det ska vara och känner inte igen lyckan när den knackar på dörren. Drömmannen kanske inte ser ut som du tror, huset kanske inte är stort och dyrt och ligger i det flottaste område och ditt drömjobb kanske är nåt helt annat än det du utbildat dig till. Så frågan är om du är modig nog att välja det som är rätt för dig – där du är tillfreds, glad och lycklig – oavsett vad du själv föreställt dig och vad andra kan säga om det? Jag hoppas jag är modig nog…

http://www.youtube.com/watch?v=EpeIghfzKRo

Att hjälpas åt

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag behöver ju ett nytt jobb och skulle gärna ta mig an uppdraget, men jag är inte hälsospecialist och dessutom lite rädd för sprutor, så jag publicerar den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är mitt sätt att bidra och dra mitt lilla strå till den stora stacken.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge och världsförälder sedan flera år tillbaka. Vill du också vara med och förändra många barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden eller valfritt belopp är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning. Ingen kan göra allt men alla kan göra något! Ge alla barn en möjlighet att växa upp och bli stora. Att få leka, lära och känna sig trygga. Det brinner jag för och vill gärna hjälpa till med att nå den visionen!  

Lycka och lidande

“Why worry
there should be laughter after pain
there should be sunshine after rain
These things have always been the same
so why worry now
why worry now”

(Why worry, Dire Straits)

”Det är inte hur du har det utan hur du tar det!” eller ”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder.” Har du hört det förut? Vad är det egentligen ordspråken säger? Jo att du och jag i stort sett är ansvariga för hur vi mår och om vi är lyckliga eller inte. Men är det verkligen sant?! Idag finns det hur många budskap som helst både i reklam och i självhjälpsböcker om att man är ansvarig för sitt liv och kan förändra det. Unga människor idag får höra att ”Du kan bli vad du vill” när de ska välja linje på gymnasiet eller går ut skolan.

På ett sätt är det ju sant. Vi har fler möjligheter idag än vad någon generation före oss haft (i alla fall vi som bor i västvärlden). De flesta av oss har möjlighet att välja viktiga saker som partner, vänner, utbildning, var man ska bo, yrke etc. Vi kan dessutom välja massor av andra saker som generationerna före oss inte kunnat – dagis, skola, elbolag, telebolag etc. En del av de här valen är förstås avgörande medan andra är väldigt betydelselösa. Men framför allt ger de oss en falsk tro om att vi kan välja och kontrollera allt i livet. Och det är också det budskapet reklamen försöker sälja till oss. Om du använder den här produkten blir du lite annorlunda (smalare, snyggare, friskare etc) och därmed underförstått lyckligare. De flesta av oss förstår ju att det inte funkar så men vi vill ju så gärna tro det ändå och konsumerar lite till.

Men vi kan inte styra över allt som händer i livet och genom att tro det blir vi bara olyckligare och mer stressade. Att acceptera att livet går upp och ner, att sorgliga saker händer, att vi är långt ifrån perfekta och framför allt att detta är självklart, naturligt och alltid kommer att vara så är en mycket mer framgångsrik väg till lycka. Men den säljer ju förstås inga prylar och lovar ingen quick fix och därför är det ingen som gör reklam för den.

Med det menar jag inte heller att vi är viljelösa offer som bara ska acceptera allt som händer och inte försöka påverka tillvaron och försöka se positivt på livet. Det är klart att om man bara äter skräpmat och aldrig rör sig blir man till slut både tjock och deprimerad. Jag menar bara att livet består av BÅDE OCH mycket mer än vi förstår. Både det vi kan påverka i allra högsta grad och det vi inte kan ändra på. Det finns saker som vi bär med oss och som vi inte kan styra – egenskaper och händelser som påverkat vem du är idag. Du kan heller inte påverka om någon blir sjuk, dör eller om företaget du jobbar på läggs ner. Och alla kan inte bli konsertpianister, fotbollsproffs eller forskare hur mycket vi än försöker för vi har inte de rätta förutsättningarna.

Det är som att sorg, ilska och misslyckanden inte får finnas idag. Vi ska alla vara så perfekta och leva perfekta (och likadana) liv. Men det är helt orimligt att leva ett liv utan sorg, ilska och misslyckanden och bara genom att acceptera att livet också innehåller dessa ingredienser blir vi hela människor. Och det är inte så att du gjort något fel för att detta drabbar just dig. Det vi ÄR ansvariga för i livet är att försöka ta oss igenom de mörka perioderna och släppa kravet på perfektion. Att förstå att det enda vi kan göra är vårt bästa och att det räcker. Att inte ducka för det som är jobbigt utan att ta sig igenom det för att sedan kunna gå vidare och försöka att ta emot lyckan och glädjen när den kommer tillbaka igen. Och att be om hjälp när vi inte vet hur vi ska göra för att komma vidare på egen hand. Det finns så många kloka människor som varit med om livets alla skeden och skeenden och gärna delar med sig av sin klokskap om vad vi kan påverka och inte.

Så lycka är både hur vi har det OCH hur vi tar det. Och visst kan man gå ut när det regnar om man tar på sig regnkläder och gummistövlar (eller bara går ut ändå och veta att det går att ta av sig de blöta kläderna när man kommer in igen) men jag kommer i alla fall alltid att tycka att det är härligare att vakna en morgon när solen skiner.

http://www.youtube.com/watch?v=_03uXQiz6eY

Passion och talang och när det blir för mycket av det goda

                                                                      ”Så många år som jag levt
med den jag ville va'
så många kvinnor som jag spelat
men aldrig gjort det bra
Måste våga bara vara
med minnet av det barn
som lät livet välja
och våga säga ja”

                                                                 (Vem tänder stjärnorna,
Eva Dahlgren)

För några år sedan ville jag byta jobb. Jag hade tidigare jobbat på AP-fondens fastighetsbolag med analys, affärer och fastighetsförvaltning. Sedan hade jag tagit ett snedsteg och under några år jobbat med service inom fastighetsbranschen på Vasakronan. Något som jag i och för sig lärde mig mycket på men också kände att jag inte riktigt brann för. Så nu var det dags att komma hem igen till ”min” bransch. Jag var på några intervjuer utan att känna att det var rätt jobb. Då kom det en fråga om ett kul och intressant jobb på ett fastighetskonsultföretag där man jobbade med att förvalta, utveckla och sälja fastigheter åt utländska ägare. Det kändes roligt att få pröva nåt jag visste att jag kunde men ändå på ett nytt sätt och efter lite förhandling tackade jag ja. Det var ganska rörigt, företaget hade växt fort och satt i för små lokaler och det mesta togs på volley. Struktur och ordning var inte den starkaste sidan. Samtidigt var det ett fantastiskt team med medarbetare – glada, begåvade, ambitiösa och vi hade fantastiskt kul ihop när vi tog in fastighetsbestånd för mångmiljardbelopp och försökte få någon ordning i kaoset. Vi jobbade hårt och mycket med fastigheterna, tog emot våra utländska investmentbanker, tjänade bra med pengar, festade och reste på fantastiska konferenser runt om i Europa och världen. Koncernens ledord var ”Passion för kollegor och kunder” och det stämde som handen i handsken på oss. Vi brann för det vi gjorde och hade talang för det, kämpade på när det var motvind och firade segrarna. Så vad var problemet? Passion och talang kan man väl aldrig få för mycket av?

Jobbet har alltid var viktigt för mig. Jag tycker om att göra saker tillsammans med andra människor i ett större sammanhang och att åstadkomma synliga och mätbara resultat. Jag har alltid tyckt om att lära mig nya saker – driven både av en kunskapstörst och av ett behov att visa mig duktig – gärna bäst. Jag har jobbat hårt och haft lätt för att lära vilket gjort att jag ofta varit just duktig och fått mycket uppskattning och beröm för det.

Den mer privata Cecilia som är storasyster till många syskon har en talang för att ta hand om och stötta andra. En naturlig roll som storasyster men också något som är en av mina grundövertygelser – att vi måste ta hand om varandra och hjälpas åt. Det har lett till att jag även utvecklat talangen att vara den som andra vänder sig till när de har problem eller bara behöver någon att prata med. Min självbild var - inte så oväntat - att jag var den som var stark och duktig och tog hand om andra. När det dök upp ett problem bet jag ihop, kämpade på och gav inte upp förrän problemet var löst. Det är en kombination av egenskaper som ofta uppskattas av arbetsgivare och det är lätt att få mer ansvar och nya utmaningar. Och det ville jag ju ha. Men den här fantastiska drivkraften som förändrar världen och som jag åstadkommit så mycket med behöver en motvikt. Vem tog hand om mig när jag var ledsen? Vem kunde jag prata med mina problem om? Vem sa till mig att ”det räcker nu, ta det lite lugnt”? Ingen. Och inte jag själv heller förstås. Jag gillade ju mig själv – vem vill inte vara stark och duktig och en klippa i alla sammanhang? Men det var bara halva sanningen, halva jag.

Alla människor har behov av vila och reflektion. Att få vara svag och ha någon att luta sig emot ibland när det är tungt. Att lära sig att ta hand om mig själv och att säga NEJ och STOPP har varit jättesvårt. Precis som vilken annan nykter missbrukare som helst kommer jag få påminna mig varje dag om att inte dra igång 10 nya projekt utan att ta paus och vila emellanåt. Att ha en balans mellan att vara den som ger till andra och den som tar emot. Att dela med sig av sina bekymmer och funderingar OCH lyssna på andras. Att bara vila, njuta och göra ingenting emellanåt. Så nästa gång du hör någon prata om sitt ”livspussel” och hur svårt de har att få ihop alla krav och aktiviteter så är sannolikt svaret även där: Säg stopp – det räcker, sänk ambitionsnivån, säg nej, ta en paus och vila. Det är vår tids sjukdom att tro att svaret är att vi alltid ska GÖRA något mer eller nåt annat. Svaret är väldigt ofta – GÖR ABSOLUT INGENTING så får du perspektiv och nya krafter.

Mitt nästa jobb kommer inte att vara på ett företag som är utan gränser, där det alltid går att göra mer och aldrig är nog. Mitt nästa jobb kommer att vara i takt med mig själv, inom mina naturliga gränser. Där reflektion och uppföljning uppskattas. Jag kan ångra att jag inte förstod det tidigare men ibland är det bara genom att göra stora misstag som man kan lära sig de riktigt viktiga läxorna i livet. Men jag kan också bli arg för att ingen chef eller nån annan äldre och klokare än jag såg det och pratade med mig i tid. Å andra sidan hade det sannolikt inte gjort nån större skillnad. Jag var inte villig att förändra mig förrän jag verkligen blev tvingad att välja mellan jobbet och att må bra. Verkliga insikter kan ingen annan ge oss – de måste komma inifrån – även om vi kan få hjälp på vägen.  

http://www.youtube.com/watch?v=coU_KF3dOcE