Att stanna eller fly(tta)?

”Den väntade på honom, staden som så länge funnits i hans drömmar. Kvällssolen slickade tak och torn glänsande blanka, slängde glitter i vattenflikarna som smög in mellan gyttret av hus. Grå berg reste kala klippor över trädgårdarnas och tobaksfältens frodiga grönska. Stad serverad på silverbricka, framsträckt som gåva. ...

Staden väntade. På den femtonårige pojken som ännu inte sett något av dess härlighet - och på alla andra som sökte sig till den. Den fanns i deras drömmar och bjöd alla möjligheter. Pojken drömde. Staden väntade.”

                                                                                 (Per Anders Fogelström, Mina drömmars stad)

I år, 2012, är det 20 år sen jag flyttade hemifrån in från landet tillbaka till Södermalm där jag föddes. De här 20 åren i Stockholms innerstad har fått mig att älska min hemstad oändligt mycket. Jag minns när jag just flyttat in till stan och pluggade en kurs i arkitekturhistoria. Då cyklade jag storögt omkring i stan och tyckte det var fantastiskt att jag bara genom att titta på husen kunde avgöra när de var byggda och se hur staden hade utvecklats från en liten småstad genom industrialiseringen och inflyttningsvågen på 1800-talet, via rivningshysterin på 60- och 70-talet till de nya hus och stadsdelar som fortsätter att förnya staden idag. Precis som pojken Henning i skildringen i Mina drömmars stad ovan som kommer till Stockholm full av drömmar och förväntan kände jag mig fri och full av möjligheter. Jag såg bara stadens fördelar och kunde aldrig drömma om att jag nånsin ens skulle fundera på att flytta härifrån. Nästan alla mina vänner bodde då inne i stan och kunde man inte cykla tog jag bussen eller tunnelbanan.

När jag jobbat knappt ett år på mitt första jobb fick jag ett erbjudande om att flytta till New York. Wow tänkte jag – det vore ju otroligt häftigt. Jag följde med på en tjänsteresa för att träffa dem jag i så fall skulle jobba med och ta reda på lite mer. Jag glömmer aldrig den där känslan när vi kom i taxi från flygplatsen genom Lincoln-tunneln och rakt upp på Manhattan: vilken puls, vilken energi, vilken fantastisk stad! Jag hann inte se mycket av New York på de två dagar vi var där men kände genast att jag ville komma tillbaka snart. När vi kom hem skulle jag fatta mitt beslut – skulle jag hoppa på en chans som kanske aldrig skulle komma tillbaka och få en otroligt lärorik och spännande upplevelse? Eller skulle jag stanna kvar i Stockholm på ett jobb jag trivdes otroligt bra på och där jag hade alla mina vänner? De flesta som jag rådfrågade tyckte det var självklart att jag skulle ta chansen och flytta – jag kunde ju alltid komma hem igen och vännerna fanns ju kvar. Och jag funderade fram och tillbaka, gjorde listor på för- och nackdelar och väntade in mig själv tills jag visste vad jag ville.

Beslutet den gången blev att ta språnget och hoppa på men bara under vissa förutsättningar som inte var riktigt klara än. Det blev de inte heller senare och jag blev kvar i Stockholm. Och förutom många resor har jag bara bott utanför Stockholm vid två tillfällen i mitt liv – som au-pair i Schweiz och när jag pluggade en termin i Frankrike.

De här senaste åren när jag funderat på hur jag vill leva mitt liv och var jag vill bo har jag ibland tänkt att jag vill härifrån. När jag varit i mindre städer i Sverige har jag slagits av hur mycket enklare livet är när alla bor nära varandra. När det inte tar 45 min i bil att hälsa på vänner på andra sidan stan. Att man kan cykla överallt och alltid har nära till varandra. Så är det inte i Stockholm. Jag har också tyckt att det finns en hets och stress i Stockholm som jag inte alls tycker om. Alla är alltid på väg till nästa möte eller aktivitet. Att bara vara tillsammans och umgås utan dead line händer inte så ofta. När man vill gå ut och äta middag eller gå på bio måste man boka i förväg - annars är det fullt. Dessutom finns det en statusjakt som är ganska ointressant. Oftare på en middag får man frågan om var man bor, hur stort etc än vad man tycker är viktigt och brinner för. Större hus, bättre bil och fler resor räknas mer än om man är trevlig, snäll och har nåt intressant att säga.  Lyckad är viktigare än lycklig. Och tänk så många hus jag skulle kunna köpa om jag sålde min lägenhet och flyttade nån annanstans.

Så varför flyttar jag inte härifrån? Därför att det viktigaste i mitt liv finns just här – min familj och mina vänner. Och att Stockholm är den perfekta kombinationen av stor stad mitt i naturen. Kanske har jag haft tur att alltid bo så att jag kunnat se träd och grönska utanför fönstret och bara kunnat gå ner till vattnet och sätta mig när jag behövt lugn och ro. Men jag är inte unik i Stockholm som gör skäl för namnet Nordens Venedig och världens vackraste stad med allt vatten och alla öar. Dessutom är det min hembygd och precis som de som kommer från Västkusten, Norrbotten eller Skåne är jag stolt över min hembygd och glad över att ha mina rötter här.

Sen är det en sak till som Stockholm har som jag inte kan vara utan och det är just möjligheterna. Det finns tillräckligt många människor för att alla ska kunna hitta människor och platser där man passar in. Och där det finns en kritisk massa med kreativa och drivande personer händer det också mycket olika spännande saker. Stockholm växer och utvecklas hela tiden och många som vill förändra och förbättra världen bor just här. Så även om jag kan bli så otroligt trött på Stockholm och stockholmarna ibland och bara längtar efter att flytta till en by på franska landsbygden, till Göteborg eller nåt annat ställe där folk har mer tid och är varmare mot varandra så inser jag ändå att det är här jag hör hemma. Så nu drömmer jag om att sluta cirkeln och efter 20 år lämna stenstaden för ett eget hus och bo lite mer lantligt igen. Men fortfarande här i Stockholm. För att få det bästa av två världar och att inte fly utan flytta.

”Hem till Stockholm igen

där har jag en vän som väntar.

Ta mig hem till Stockholm igen

för det är dit jag längtar

Hem till Stockholm”

                      (Mauro Scocco)

http://www.youtube.com/watch?v=VXPRBXh9QFE

Livets cykler

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.
Predikaren (3:1-8)

Jag tänkte skriva något klokt och ovanligt insiktsfullt om livets cykler när jag läste något i tidningen idag (i en dödsannons – se ovan) och insåg att jag inte hade något att tillföra som inte redan var sagt på ett mycket klokare sätt för si sådär 2000 år sen…Men sen läste jag texten i en annan dödsannons som citerade Mauro Scocco-låten Himlen och insåg att vi alltid måste påminna oss om vad som är viktigt i livet och att varje person och generation måste lista ut livets hemligheter om och om igen…

  

”Jag grät så mycket

Den dan då du försvann

Jag satt uppe hela natten och tårarna bara rann

Jag kunde bara inte tro att det var sant

…

Och i mörkret utanför fönstret där tänds en stjärna i natt

Jag bär på allt du gav till mig som en ovärderlig skatt

…

Vi förlorar och vi sörjer men det goda lever kvar

Och det ljuset som du tände i mig det har jag alltid kvar”

                                            (Himlen, Mauro Scocco/Ratata)

Tyvärr måste jag säga att det är de svåraste förlusterna i mitt liv som lärt mig att värdesätta livet, mina viktigaste relationer och skala bort det oväsentliga och de felaktiga förväntningar som vi alla översköljs av. Det mest väsentliga som förändrar livet och världen är kärlek och vänskap till andra människor. Att få vara de vi är, precis som vi är, och bli älskade och accepterade som de vi är – både för det fina och fantastiska vi alla har men också för det lilla och fula som vi inte tror någon vill se eller kan älska oss med. Att hitta den fantastiska människa som kan ge oss den bekräftelsen är det vi alla letar efter, alla sånger och dikter handlar om. Det enda som inte står är att vi måste börja med oss själva. Om vi kan älska och acceptera oss själva och förlåta oss själva för att vi bara är människor och ibland gör fel och varandra illa kan vi också älska andra med deras fel och brister.

Och att se livet mer som ett dataspel – man får göra fel, man för försöka igen och igen på samma nivå tills man klarat den och kan gå vidare till nästa och det är både spännande och roligt. Och ibland oerhört jobbigt, ledsamt och irriterande. Men till skillnad från dataspel som är samma för alla är livet individuellt. Så jag försöker sluta jämföra mig med de som spelar ett annat spel eller har kommit upp på en annan nivå. Livet är ingen tävling och det är bara jag som bestämmer vad som är viktigt i mitt liv. 

Så – ta da – här kommer livets stora hemlighet enligt mig sammanfattad i en mening:

”Lär dig livets stora gåta – älska, skratta och förlåta!”

 (obs instruktion:  börja med dig själv!)

Så idag länkar jag till Whitney Houstons fantastiska sång ”Greatest love of all” som handlar just om det.

http://www.youtube.com/watch?v=IYzlVDlE72w

När jag tänker på pengar...

"Money, money, money

always sunny

in the rich man´s world"

                       (Abba)

Pengar – vad är det egentligen? När jag tänker på pengar tänker jag på tid, trygghet och frihet. Sparade pengar är arbetad tid som jag jobbat in och har på banken. Med pengarna kan jag köpa mig ledig tid – tid att göra vad jag vill. Det är vad jag menar med frihet. Dvs ingen annan bestämmer vad jag ska göra. Jag måste inte jobba om jag inte vill eller så kan jag jobba mindre än heltid. Jag kan jobba ideellt eller ta ett jobb med lägre lön. Jag har en trygghet i att veta att jag har tid på mig att genomföra förändringar om jag blir sjuk eller arbetslös och har en buffert på banken. Med pengar kan jag förverkliga vissa av mina drömmar som att bo på ett trevligt ställe och köpa vackra saker. Jag kan resa och jag kan bjuda på fest utan att fundera så mycket på vad det kostar.

Men pengar kan förstås inte köpa det som verkligen är viktigt. Pengar kan inte köpa lycka. Pengar ger mig inte kärlek och vänskap. Inte hälsa och jag slipper heller inte alla bekymmer.

Pengar var tidigare för mig en viktig statusmarkör – att jag hade en hög lön betydde att jag var en betydelsefull person och förstås också hade en ganska bekymmersfri vardag där jag inte behövde vända på slantarna eller fundera två gånger om det var något jag ville köpa.

Så hur gör man då när man helt plötsligt ska leva på sjukpenning och klara sig på mindre än halva sin inkomst? Skulle du kunna leva på ca 11 000 kr i månaden efter skatt (maxbelopp från Försäkringskassan)? Och dessutom leva med osäkerheten att inte veta när du kommer att bli frisk och kan försörja dig själv igen? Om det på många sätt handlade om att släppa kontrollen och börja lyssna på mig själv och min kropp när jag blev sjukskriven handlade det i fallet med min ekonomi om precis det motsatta – att ta kontroll. Innan jag blev sjukskriven levde jag lite som de familjer man ser i TV:s Lyxfällan – i alla fall en lightversion. Jag hade ingen större koll på min ekonomi, mina försäkringar eller min pension. Jag fick in pengarna på lönekontot och i slutet av månaden var de ofta slut. Jag har aldrig haft något övertrasserat kreditkort eller gjort av med mer än jag haft och hamnat i skuldfällan men jag hade ändå väldigt dålig kontroll på min ekonomi. Jag gjorde det jag hade lust med och var ganska ansvarslös. Jag hade turen att vara anställd i ett företag som hade kollektivavtal vilket gav mig en viss sjukersättning utöver Försäkringskassans när jag blev sjuk. Men nu gällde det att ta makten och börja prioritera för att sänka kostnaderna:

1.       Jag började föra kassabok igen – något jag inte gjort på 15 år sen jag pluggade.

2.       Jag gick igenom alla kostnader och gjorde en budget.

3.       Jag såg över alla fasta kostnader och sa upp/förhandlade ner de jag kunde –  telefon,TV, el etc.

4.       Jag slutade impulsköpa saker jag inte behövde.

5.       Jag sålde min bil.

6.       Jag förhandlade om min ränta på bolånet.

7.       Jag gick igenom mina försäkringar och jämförde med olika bolag.
8.       Jag satte in mina buffertpengar på ett sparkonto med högre ränta.

9.       Jag såg över mina pensionsplaceringar.

På detta sätt sänkte jag mina löpande utgifter rejält och kunde klara min ekonomi även om inkomsten var mycket lägre än tidigare. Men det som kan reta mig lite är att jag inte gjorde detta tidigare. Jag som hela dagarna satt på jobbet och gjorde kalkyler och affärer för miljon- och miljardbelopp borde verkligen haft bättre koll på min egen ekonomi. Men nu har jag insett att jag utan att behöva försaka särskilt mycket avsevärt kunnat sänka mina kostnader. Och då är vi tillbaka där jag började. Att jag genom att sänka mina kostnader kan välja att jobba mindre i framtiden och få mer tid att göra vad jag vill. Det är frihet och trygghet i att kunna välja ett liv som passar mig och som inte gör mig sjuk igen.

En annan aspekt är att det under den här tiden varit otroligt skönt att ha lite sparade pengar på banken. Det är inte kul att vara både sjuk och dessutom oroa sig för om man ska bli tvingad att börja jobba av Försäkringskassan eller om man ska behöva flytta för att sänka sina kostnader ordentligt. Så oavsett om du har hög eller låg lön är detta mitt bästa tips – skaffa en buffert! Jag hade aldrig föreställt mig att jag skulle bli sjukskriven en längre tid och det tror jag inte nån som blir har i förväg. Men alla kan bli påkörda eller gå in i väggen så det är bättre att ha koll innan det händer. Pengar är makt sägs det så ta makten över dina pengar!

http://www.youtube.com/watch?v=WCkOmcIl79s

Vem vinner?

"Vad är det för liv som vi lever här

Du har 115 kanaler på Led-TVn

men luften du andas är inte ren

Öppna dina ögon – se dig runtomkring

Vi har bytt allt som är viktigt mot meningslösa ting”

                                              (något uppdaterad text till Ingen vinner, Mauro Scocco 1991)

De senaste åren har jag haft många funderingar på hur jag vill leva mitt liv. Det började när min bästa vän blev sjuk och dog i cancer bara 35 år gammal. Om man kan dö imorgon – hur vill jag då leva medan jag är här på jorden? Jag har funderat mycket på vad som verkligen är viktigt innerst inne och vad som måste skalas bort för att komma till kärnan. Har tittat mig runtomkring efter förebilder – människor som lever ett liv i harmoni för att få lite inspiration men tyvärr inte hittat så många. De flesta jag känner är inne i ekorrhjulet och racar friskt mot nästa helg, nästa semester, nästa husköp eller nåt annat som ligger just runt hörnet eller i framtiden. Det behöver inte betyda att de inte är nöjda med sina liv men jag känner att det livet inte passar mig längre.

För fyra år sen när jag gick in i väggen och från en dag till en annan var tvungen att byta liv insåg jag hur dålig jag var på att inte ha en plan för nästa dag, nästa timme och veta exakt vad som skulle hända. Att bara vara hemma och göra ”ingenting” – låta känslorna styra och inte göra några planer utan att först känna efter exakt vad jag orkade med och behövde just den dagen och sedan göra bara det var en väldigt tuff utmaning för mig. Jag hade så svårt att acceptera att det var en utmaning bara att klara av vardagen – att laga mat, äta och gå ut en stund kunde vara allt jag kunde göra. Jag som gillar att planera och ha full kontroll hade plötsligt ingen kontroll över någonting. Men vad fick jag istället? En insikt om att livet är här och nu. Små saker som att blåsipporna blommade den där våren – någon jag inte upplevt på flera år. Stora saker som att jag behövde ta det lugnt och vila för att orka med att leva och inte bara stressa.

Under den här tiden har jag varit tvungen att göra en djupdykning ner i mig själv och i mitt liv som stundtals har varit så jobbig att jag inte vetat hur jag skulle klara av det eller ens överleva från dag till dag. Utan min familj och fantastiska vänner hade jag faktiskt inte överlevt, vilket i sig är skrämmande och en skandal för svensk sjukvård men det ska jag inte skriva om idag.

Att gå från att vara högpresterande och hyggligt framgångsrik på jobbet och i politiken till att helt plötsligt vara ”bara jag” och istället be andra om hjälp fick mig också att inse att jag hade ett väldigt bra självförtroende men usel självkänsla. Att lita på att människor tycker om mig och vill vara med mig när jag är liten, ledsen och trött och inte kan ”ge” någonting tillbaka har tagit lång tid. Jag ska också säga att alla faktiskt inte kan det – en del har svårt att se någon som brukar vara stark och klara det mesta bara falla ihop och behöva hjälp. De har inte medkänsla eller acceptans för att relationer består både av att ge och få. De har också svårt att se svaghet hos andra för att de inte vill se sin egen sårbarhet utan helst gömma den långt in och fortsätta att tro att de är perfekta och klarar allt själva. I en kris förändras en del relationer till det bättre, djupnar och blir starkare medan andra helt enkelt rinner ut i sanden eller måste ta slut.

Så hur ska jag göra nu? Med alla insikter om vem jag är och vad som är viktigt för mig. Att relationer till andra människor är det enda vi egentligen har. Att det osynliga är så mycket mer värt än de materiella sakerna vi omger oss med. Hur ska jag leva mitt liv? Det här blir starten på min resa tillbaka. Jag har varit tvungen att rensa bort allt gammalt ouppklarat och det som varit fel i mitt liv. Gamla relationer, gamla beteenden, mitt jobb, mina partipolitiska uppdrag har jag lämnat. Jag har sålt min båt och min bil. Jag har städat garderoberna både bildligen och bokstavligen. Nu står jag här med mig själv och ett ganska vitt papper att fylla med resten av mitt liv. Om du är nyfiken får du följa med mig på upptäcktsresan mot ett nytt liv i harmoni framöver.  

http://www.youtube.com/watch?v=e2_vL24cNoI