Att vara.
Något man alltså är. Inte blir. Inte förändrar.
Man är kvinna. Eller man och man förresten. Kvinna är kvinna
borde det ju heta.
Att vara i varandet, inte i görandet.
Att se, att höra, att känna. Att smaka och lukta. Att
förnimma det som inte syns, hörs, känns, smakar eller luktar men som finns
ändå. Det går bara att göra i varandet och inte i görandet.
Varför är vi så rädda för att bara vara? Alltid en bok, en
tidning, TV, jobbet, barnen, mannen eller vännerna.
Att finnas för andra. Att finnas för sig själv. Så svår
balansgång som blir så enkel i varandet. Inte alltid. Men mycket oftare än
aldrig.
Att vara.
Det finaste vi kan ge varandra är tid och uppmärksamhet. Det
vi alla längtar efter och vill ha. Men tänk om vi kunde stilla våra oroliga
kroppar och själar och bli till i vår egen blick först. Vilken värld skulle vi
skapa då? En värld av hänsyn, omtanke, vila, stillsam glädje och lycka. Att se,
att känna, att finnas för sig själv och andra. En fantastisk värld helt enkelt.
En värld i balans av varande och görande. En värld där vi alla hjälps åt. Där
alla kan hjälpa någon. Där ingen orkar hjälpa alla men där tillräckligt många
ser, hör och finns där för varandra. En värld av kärlek och respekt. En värld
fylld av det bästa i världen – människor som ser varandra med omtänksamhet i
blicken. 
(för att förtydliga så gäller detta förstås inte bara
kvinnor utan också alla omtänksamma män som hittat sina ”kvinnliga” egenskaper
inom sig)
