“Will you stay with me, will you be my love
Among the fields of barley
And you can tell the sun in his jealous sky
When we walked in fields of gold”
Among the fields of barley
And you can tell the sun in his jealous sky
When we walked in fields of gold”
(Fields of Gold, Sting)
Det här har varit en av mina favoritsånger sedan jag köpte skivan hösten 1994. Jag minns att jag spelade den om och om och om igen på CD-spelaren som stod i rummet jag hyrde när jag pluggade franska i Annecy. Fortfarande lyssnar jag på den ganska ofta och framför allt kommer jag på mig själv med att nynna på den när jag är harmonisk och mår bra. Den är liksom ett kvitto på att allt är bra just nu.
Jag tror att anledningen till att jag älskar den är att Sting verkligen har lyckats fånga den där känslan av total kärlek och harmoni – att gå en sensommardag genom sädesfält som lyser av guld. Kanske hitta smultron i kanten och höra en fågel i fjärran. Fri men samtidigt tillsammans med någon jag älskar. Det beskriver det jag alltid drömt om och längtat efter i livet.
Utan drömmar dör vi. Att drömma och att jobba på för att förvekliga drömmarna är livsnödvändigt. När jag började tvivla på att jag nånsin skulle kunna förverkliga min dröm trots att jag försökte och försökte ännu mer blev jag långsamt mer och mer förtvivlad och deprimerad. Livet verkade meningslöst om det bara gick ut på att varje dag skulle vara som den förra. Att jobba på, komma hem och laga mat, se på TV och gå och lägga sig ensam. Jag försökte bota nedstämdheten och frustrationen genom olika metoder – några bättre och andra sämre. Umgås med vänner och engagera mig i olika fritidsintressen och föreningar var ganska bra medan shopping, förälskelser i omöjliga killar och för mycket arbete bara tömde mig på energi. Vad jag inte förstod var att samtidigt som det var och är en viktig dröm för mig ha en egen familj så flydde jag från mig själv och mina känslor i nuet. När det var något som kändes jobbigt så tryckte jag snabbt ner den känslan av oro, rädsla eller frustration och satte igång att göra något annat för att slippa tänka på det. Jag förstod inte att jag genom att fly från mig själv bara ökade på rastlösheten och längtan någon annanstans.
Men hur ska man göra då när man upplever att man är på ”fel” ställe i livet? Jag tror bara det finns en väg och det är att möta sig själv och fråga vad det är som är fel och hur man skulle vilja ha det istället. När jag började göra det var jag först rädd för att drömma. ”Det är ju ingen idé – det kommer ändå inte bli som jag vill”. ”Och om det blir det så blir det kanske inte bra i alla fall”. Jag var rädd för att bli besviken – både om drömmen förverkligades men också om den inte gjorde det. Så det var säkrare att inte drömma. Men när min bästa vän dog bara 35 år gammal insåg jag motvilligt att ingen vet hur många dagar livet består av och att om det inte ska gå till spillo är det hög tid att börja förverkliga sina drömmar idag och inte skjuta upp det. Så när den värsta sorgen var över började jag drömma igen och försökte våga tro att jag kan nå mina mål.
Vad jag inte förstod då var att för att få något måste man ge upp något annat. Jag var tvungen att packa upp hela min tunga ryggsäck med jobbiga känslor och minnen som jag sparat och tryckt undan för att komma tillbaka till mig själv, min egen styrka och självkänsla som är de hjälpmedel vi har för att förverkliga våra drömmar. Och det har varit en väldigt tuff period. Men det har varit helt nödvändigt för att komma vidare i livet. Att möta sina rädslor, se dem i vitögat och ändå överleva gör att de krymper och till slut försvinner.
Att vara nöjd och känna harmoni i nuet är lika viktigt som att våga drömma och förverkliga drömmarna. Och jag vet att för mig hänger det ihop. Att känna att jag nu är på väg mot mina drömmar och har kraft att förverkliga dem har givit mig livsgnistan tillbaka. Och det gör att jag kan känna mig både fri att leva livet som jag vill och att känna mig nöjd med mig själv. Också de dagar jag inte gör någonting alls. De dagarna är viktiga för att stanna upp och känna efter.
Det finns en risk ju äldre vi blir att vi tycker att vi vet vad vi har men inte vad vi får om vi försöker något nytt. Det kan handla om jobbet, förhållandet eller att bara prova på nåt nytt man aldrig gjort förut. Men då stelnar vi långsamt i samma form och dör lite varje dag. Om inget oväntat händer som kastar ut oss i de okända igen och tvingar oss att ändra våra liv och gå vidare. I mitt fall krävdes det att livet vändes upp och ner och en lång sjukskrivning för att jag bit för bit skulle våga släppa taget och kasta mig ut i det okända utan skyddsnät. Nu flyger jag fritt och det är härligt!
