Att cykla

Jag älskar att cykla. Att susa fram genom livet med vinden som blåser i ansiktet och håret som flyger. Nerför backen. Fortare och fortare. Vågar jag släppa styret och balansera fritt. Jag vet att jag har kunnat det. En gång när jag var yngre och modigare än idag. Men vad är livet om inte att våga?! Att våga leva och älska. Att kasta sig ut för ett stup och flyga fritt. Jag lyfter och prövar vingarna – sakta men säkert och känner att det bär.

 

Precis som första gången när jag lärde mig cykla på den lite för stora cykeln på grusvägen framför växthusen i Hagaparken. Den röda fina nya cykeln med ett blått och ett rött handtag som jag sen hade i flera år. När mamma och pappa sprang bakom och höll i pakethållaren. Och sen plötsligt, från att ha vinglat fram och tillbaka, kunde jag cykla. Pappa var nu långt bakom – jag hörde honom ropa – Bravo, du kan ju! Och då ramlade jag förstås men hade kvar känslan av att jag kan cykla. Det gick.

 

 

Jag älskar att ta fram cykeln på våren. Försiktigt trassla ut den från de andra cyklarna i cykelförrådet, hitta en bra plats i solen att hålla till på och sedan hämta ut en hink med vatten, cykelpumpen och oljan till kedjan. Ja jag älskar faktiskt att göra rent cykeln, smörja kedjan, pumpa däcken, kolla växlar och bromsar. Och sedan – att få kasta sig upp i sadeln, höra hjulen rulla över det grus som ligger kvar efter vintern och få susa iväg. Äntligen vår! Äntligen fri efter den långa långa vintern. Nu börjar det goda livet om igen. Jag älskar att cykla.

 

Att vara kvinna

 
Att vara.

Att vara kvinna.

Något man alltså är. Inte blir. Inte förändrar.

Man är kvinna. Eller man och man förresten. Kvinna är kvinna borde det ju heta.

Att vara i varandet, inte i görandet.

Att se, att höra, att känna. Att smaka och lukta. Att förnimma det som inte syns, hörs, känns, smakar eller luktar men som finns ändå. Det går bara att göra i varandet och inte i görandet.

Varför är vi så rädda för att bara vara? Alltid en bok, en tidning, TV, jobbet, barnen, mannen eller vännerna.

Att finnas för andra. Att finnas för sig själv. Så svår balansgång som blir så enkel i varandet. Inte alltid. Men mycket oftare än aldrig.

Att vara.

Det finaste vi kan ge varandra är tid och uppmärksamhet. Det vi alla längtar efter och vill ha. Men tänk om vi kunde stilla våra oroliga kroppar och själar och bli till i vår egen blick först. Vilken värld skulle vi skapa då? En värld av hänsyn, omtanke, vila, stillsam glädje och lycka. Att se, att känna, att finnas för sig själv och andra. En fantastisk värld helt enkelt. En värld i balans av varande och görande. En värld där vi alla hjälps åt. Där alla kan hjälpa någon. Där ingen orkar hjälpa alla men där tillräckligt många ser, hör och finns där för varandra. En värld av kärlek och respekt. En värld fylld av det bästa i världen – människor som ser varandra med omtänksamhet i blicken.  

 

(för att förtydliga så gäller detta förstås inte bara kvinnor utan också alla omtänksamma män som hittat sina ”kvinnliga” egenskaper inom sig)