Att cykla

Jag älskar att cykla. Att susa fram genom livet med vinden som blåser i ansiktet och håret som flyger. Nerför backen. Fortare och fortare. Vågar jag släppa styret och balansera fritt. Jag vet att jag har kunnat det. En gång när jag var yngre och modigare än idag. Men vad är livet om inte att våga?! Att våga leva och älska. Att kasta sig ut för ett stup och flyga fritt. Jag lyfter och prövar vingarna – sakta men säkert och känner att det bär.

 

Precis som första gången när jag lärde mig cykla på den lite för stora cykeln på grusvägen framför växthusen i Hagaparken. Den röda fina nya cykeln med ett blått och ett rött handtag som jag sen hade i flera år. När mamma och pappa sprang bakom och höll i pakethållaren. Och sen plötsligt, från att ha vinglat fram och tillbaka, kunde jag cykla. Pappa var nu långt bakom – jag hörde honom ropa – Bravo, du kan ju! Och då ramlade jag förstås men hade kvar känslan av att jag kan cykla. Det gick.

 

 

Jag älskar att ta fram cykeln på våren. Försiktigt trassla ut den från de andra cyklarna i cykelförrådet, hitta en bra plats i solen att hålla till på och sedan hämta ut en hink med vatten, cykelpumpen och oljan till kedjan. Ja jag älskar faktiskt att göra rent cykeln, smörja kedjan, pumpa däcken, kolla växlar och bromsar. Och sedan – att få kasta sig upp i sadeln, höra hjulen rulla över det grus som ligger kvar efter vintern och få susa iväg. Äntligen vår! Äntligen fri efter den långa långa vintern. Nu börjar det goda livet om igen. Jag älskar att cykla.