Att cykla

Jag älskar att cykla. Att susa fram genom livet med vinden som blåser i ansiktet och håret som flyger. Nerför backen. Fortare och fortare. Vågar jag släppa styret och balansera fritt. Jag vet att jag har kunnat det. En gång när jag var yngre och modigare än idag. Men vad är livet om inte att våga?! Att våga leva och älska. Att kasta sig ut för ett stup och flyga fritt. Jag lyfter och prövar vingarna – sakta men säkert och känner att det bär.

 

Precis som första gången när jag lärde mig cykla på den lite för stora cykeln på grusvägen framför växthusen i Hagaparken. Den röda fina nya cykeln med ett blått och ett rött handtag som jag sen hade i flera år. När mamma och pappa sprang bakom och höll i pakethållaren. Och sen plötsligt, från att ha vinglat fram och tillbaka, kunde jag cykla. Pappa var nu långt bakom – jag hörde honom ropa – Bravo, du kan ju! Och då ramlade jag förstås men hade kvar känslan av att jag kan cykla. Det gick.

 

 

Jag älskar att ta fram cykeln på våren. Försiktigt trassla ut den från de andra cyklarna i cykelförrådet, hitta en bra plats i solen att hålla till på och sedan hämta ut en hink med vatten, cykelpumpen och oljan till kedjan. Ja jag älskar faktiskt att göra rent cykeln, smörja kedjan, pumpa däcken, kolla växlar och bromsar. Och sedan – att få kasta sig upp i sadeln, höra hjulen rulla över det grus som ligger kvar efter vintern och få susa iväg. Äntligen vår! Äntligen fri efter den långa långa vintern. Nu börjar det goda livet om igen. Jag älskar att cykla.

 

Att vara kvinna

 
Att vara.

Att vara kvinna.

Något man alltså är. Inte blir. Inte förändrar.

Man är kvinna. Eller man och man förresten. Kvinna är kvinna borde det ju heta.

Att vara i varandet, inte i görandet.

Att se, att höra, att känna. Att smaka och lukta. Att förnimma det som inte syns, hörs, känns, smakar eller luktar men som finns ändå. Det går bara att göra i varandet och inte i görandet.

Varför är vi så rädda för att bara vara? Alltid en bok, en tidning, TV, jobbet, barnen, mannen eller vännerna.

Att finnas för andra. Att finnas för sig själv. Så svår balansgång som blir så enkel i varandet. Inte alltid. Men mycket oftare än aldrig.

Att vara.

Det finaste vi kan ge varandra är tid och uppmärksamhet. Det vi alla längtar efter och vill ha. Men tänk om vi kunde stilla våra oroliga kroppar och själar och bli till i vår egen blick först. Vilken värld skulle vi skapa då? En värld av hänsyn, omtanke, vila, stillsam glädje och lycka. Att se, att känna, att finnas för sig själv och andra. En fantastisk värld helt enkelt. En värld i balans av varande och görande. En värld där vi alla hjälps åt. Där alla kan hjälpa någon. Där ingen orkar hjälpa alla men där tillräckligt många ser, hör och finns där för varandra. En värld av kärlek och respekt. En värld fylld av det bästa i världen – människor som ser varandra med omtänksamhet i blicken.  

 

(för att förtydliga så gäller detta förstås inte bara kvinnor utan också alla omtänksamma män som hittat sina ”kvinnliga” egenskaper inom sig)

Verkligheten och drömmen om det perfekta livet

”Han går som en karl
Han ser ut som en karl
Med en kropp som en karl
Och han kysser som en karl ska”

Lill Lindfors/Ted Gärdestad

Ibland krockar drömmar och verkligheten och drömmarna visar sig vara luftslott eller i värsta fall mardrömmar. Det där fantastiskt perfekta som man drömt om visade sig vara en illusion. Det kan vara drömmen om den perfekta mannen, drömhuset eller jobbet man verkligen ville ha. I början ser man ju bara det rosenröda och allt som är positivt. Sen kommer en period när man bara fokuserar på det som är jobbigt och negativt. Då är det lätt att bryta upp och gå vidare – att söka lyckan hos någon annan eller någon annanstans. Och det kan ju vara rätt – nackdelarna kan vara större än fördelarna. Men det är också lätt att tro att gräset är grönare på andra sidan staketet och där ska man äntligen få alla fördelar men undvika nackdelarna. Istället för att inse att alla situationer har både fördelar och nackdelar och att man alltid måste välja. Det finns inga perfekta människor och det finns inga perfekta hus eller jobb.  

Jag är själv ganska bra på att göra så här. Klaga på det jag har och längta efter något annat. Att mitt liv är extra jobbigt och tråkigt och att allt skulle bli bättre om jag bara flyttade, bytte jobb, vänner eller familj. Jag kan också drabbas av avundsjukan att tro att ”alla andra” har det så fantastiskt underbart och perfekt medan just jag är drabbad av livets orättvisa.

Under den här tiden när jag varit sjukskriven och inte orkat göra mer än det absolut nödvändiga – äta, sova, gå ut och sitta på en bänk och bara andas – har jag lärt mig skillnaden mellan å ena sidan det jag vill ha och tror att jag skulle bli lycklig av och å andra sidan det jag verkligen behöver och mår bra av. Det är många gånger jag gråtit över allt jag inte orkat göra – gå på fest, åka på semester osv. Istället har jag varit tvungen att lära mig från grunden att lyssna på mig själv och vad jag verkligen behöver. Det har mycket oftare varit att träffa en vän eller bara gå ut i naturen än de stora spektakulära festerna eller sakerna.

Det jag längtat efter och trott jag skulle få med den perfekta mannen i det perfekta huset och med det glassiga högstatusjobbet är ju lycka. Men lycka har inget med yttre föremål att göra. Det betyder förstås inte att jag inte uppskattar fina saker och ett trevligt boende. Men det är bara förpackningen. Det är relationerna som är innehållet i mitt liv och som utgör grunden. Och som i alla hus måste man bygga en stadig grund först och sen kan man piffa och fluffa. Idag försöker vi göra precis tvärtom. Oändliga TV-program visar hur man bygger om, bygger till, tapetserar och köper nya kuddar för att fluffa till sitt liv. Men det är ganska få som visar hur man vårdar sina relationer, skapar tid att bara vara tillsammans och berättar att det är bättre att träffas över en sunkpizza med en och annan dammråtta under soffan än att tro att man måste bjuda på trerättersmiddag och ett kliniskt rent hem och därför inte ses alls.

Ju mer jag har lärt känna mig själv och acceptera mig själv med mina drivkrafter och vad jag behöver har jag förstått att det inte finns några perfekta liv. Men det finns människor och situationer som passar mig perfekt. Det är där jag kan vara precis som jag är – där jag kan få både stöd och hjälp när jag behöver det och får lysa starkt och briljant när jag är på det humöret.  Där jag kan göra det jag orkar och vill och där det räcker till.

 Jag har jobbat så hårt för att duga, tagit på mig så stort ansvar för alldeles för mycket och känt mig missnöjd och otillräcklig att jag trott att det är så livet är och måste vara. Det är inte förrän nu när jag äntligen släppt taget och sett att det finns alternativ som jag inser att jag duger precis som jag är. Det jag också insett är att det är MIN uppgift att hitta personer och sammanhang där jag trivs – ingen annans. Där jag inte behöver känna mig som en urvriden trasa varje kväll och helg eller umgås med människor som inte ser mig och uppskattar mig precis som jag är. Det är inte så det är meningen att livet ska vara. Vi är alla olika och måste hitta våra egna personer och sammanhang där vi kommer till vår rätt. Du är du och du duger! Det är den känslan jag i själva verket alltid letat och längtat efter – jag letade bara på fel ställe. Men ibland måste man gå vilse för att sedan hitta rätt. Och livet förändras – det som var rätt igår kanske inte passar längre. Problemet är bara att om det varit mycket fel i ens liv kan man börja tro att det är så det ska vara och känner inte igen lyckan när den knackar på dörren. Drömmannen kanske inte ser ut som du tror, huset kanske inte är stort och dyrt och ligger i det flottaste område och ditt drömjobb kanske är nåt helt annat än det du utbildat dig till. Så frågan är om du är modig nog att välja det som är rätt för dig – där du är tillfreds, glad och lycklig – oavsett vad du själv föreställt dig och vad andra kan säga om det? Jag hoppas jag är modig nog…

http://www.youtube.com/watch?v=EpeIghfzKRo

Att hjälpas åt

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag behöver ju ett nytt jobb och skulle gärna ta mig an uppdraget, men jag är inte hälsospecialist och dessutom lite rädd för sprutor, så jag publicerar den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är mitt sätt att bidra och dra mitt lilla strå till den stora stacken.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge och världsförälder sedan flera år tillbaka. Vill du också vara med och förändra många barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden eller valfritt belopp är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning. Ingen kan göra allt men alla kan göra något! Ge alla barn en möjlighet att växa upp och bli stora. Att få leka, lära och känna sig trygga. Det brinner jag för och vill gärna hjälpa till med att nå den visionen!  

Lycka och lidande

“Why worry
there should be laughter after pain
there should be sunshine after rain
These things have always been the same
so why worry now
why worry now”

(Why worry, Dire Straits)

”Det är inte hur du har det utan hur du tar det!” eller ”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder.” Har du hört det förut? Vad är det egentligen ordspråken säger? Jo att du och jag i stort sett är ansvariga för hur vi mår och om vi är lyckliga eller inte. Men är det verkligen sant?! Idag finns det hur många budskap som helst både i reklam och i självhjälpsböcker om att man är ansvarig för sitt liv och kan förändra det. Unga människor idag får höra att ”Du kan bli vad du vill” när de ska välja linje på gymnasiet eller går ut skolan.

På ett sätt är det ju sant. Vi har fler möjligheter idag än vad någon generation före oss haft (i alla fall vi som bor i västvärlden). De flesta av oss har möjlighet att välja viktiga saker som partner, vänner, utbildning, var man ska bo, yrke etc. Vi kan dessutom välja massor av andra saker som generationerna före oss inte kunnat – dagis, skola, elbolag, telebolag etc. En del av de här valen är förstås avgörande medan andra är väldigt betydelselösa. Men framför allt ger de oss en falsk tro om att vi kan välja och kontrollera allt i livet. Och det är också det budskapet reklamen försöker sälja till oss. Om du använder den här produkten blir du lite annorlunda (smalare, snyggare, friskare etc) och därmed underförstått lyckligare. De flesta av oss förstår ju att det inte funkar så men vi vill ju så gärna tro det ändå och konsumerar lite till.

Men vi kan inte styra över allt som händer i livet och genom att tro det blir vi bara olyckligare och mer stressade. Att acceptera att livet går upp och ner, att sorgliga saker händer, att vi är långt ifrån perfekta och framför allt att detta är självklart, naturligt och alltid kommer att vara så är en mycket mer framgångsrik väg till lycka. Men den säljer ju förstås inga prylar och lovar ingen quick fix och därför är det ingen som gör reklam för den.

Med det menar jag inte heller att vi är viljelösa offer som bara ska acceptera allt som händer och inte försöka påverka tillvaron och försöka se positivt på livet. Det är klart att om man bara äter skräpmat och aldrig rör sig blir man till slut både tjock och deprimerad. Jag menar bara att livet består av BÅDE OCH mycket mer än vi förstår. Både det vi kan påverka i allra högsta grad och det vi inte kan ändra på. Det finns saker som vi bär med oss och som vi inte kan styra – egenskaper och händelser som påverkat vem du är idag. Du kan heller inte påverka om någon blir sjuk, dör eller om företaget du jobbar på läggs ner. Och alla kan inte bli konsertpianister, fotbollsproffs eller forskare hur mycket vi än försöker för vi har inte de rätta förutsättningarna.

Det är som att sorg, ilska och misslyckanden inte får finnas idag. Vi ska alla vara så perfekta och leva perfekta (och likadana) liv. Men det är helt orimligt att leva ett liv utan sorg, ilska och misslyckanden och bara genom att acceptera att livet också innehåller dessa ingredienser blir vi hela människor. Och det är inte så att du gjort något fel för att detta drabbar just dig. Det vi ÄR ansvariga för i livet är att försöka ta oss igenom de mörka perioderna och släppa kravet på perfektion. Att förstå att det enda vi kan göra är vårt bästa och att det räcker. Att inte ducka för det som är jobbigt utan att ta sig igenom det för att sedan kunna gå vidare och försöka att ta emot lyckan och glädjen när den kommer tillbaka igen. Och att be om hjälp när vi inte vet hur vi ska göra för att komma vidare på egen hand. Det finns så många kloka människor som varit med om livets alla skeden och skeenden och gärna delar med sig av sin klokskap om vad vi kan påverka och inte.

Så lycka är både hur vi har det OCH hur vi tar det. Och visst kan man gå ut när det regnar om man tar på sig regnkläder och gummistövlar (eller bara går ut ändå och veta att det går att ta av sig de blöta kläderna när man kommer in igen) men jag kommer i alla fall alltid att tycka att det är härligare att vakna en morgon när solen skiner.

http://www.youtube.com/watch?v=_03uXQiz6eY

Passion och talang och när det blir för mycket av det goda

                                                                      ”Så många år som jag levt
med den jag ville va'
så många kvinnor som jag spelat
men aldrig gjort det bra
Måste våga bara vara
med minnet av det barn
som lät livet välja
och våga säga ja”

                                                                 (Vem tänder stjärnorna,
Eva Dahlgren)

För några år sedan ville jag byta jobb. Jag hade tidigare jobbat på AP-fondens fastighetsbolag med analys, affärer och fastighetsförvaltning. Sedan hade jag tagit ett snedsteg och under några år jobbat med service inom fastighetsbranschen på Vasakronan. Något som jag i och för sig lärde mig mycket på men också kände att jag inte riktigt brann för. Så nu var det dags att komma hem igen till ”min” bransch. Jag var på några intervjuer utan att känna att det var rätt jobb. Då kom det en fråga om ett kul och intressant jobb på ett fastighetskonsultföretag där man jobbade med att förvalta, utveckla och sälja fastigheter åt utländska ägare. Det kändes roligt att få pröva nåt jag visste att jag kunde men ändå på ett nytt sätt och efter lite förhandling tackade jag ja. Det var ganska rörigt, företaget hade växt fort och satt i för små lokaler och det mesta togs på volley. Struktur och ordning var inte den starkaste sidan. Samtidigt var det ett fantastiskt team med medarbetare – glada, begåvade, ambitiösa och vi hade fantastiskt kul ihop när vi tog in fastighetsbestånd för mångmiljardbelopp och försökte få någon ordning i kaoset. Vi jobbade hårt och mycket med fastigheterna, tog emot våra utländska investmentbanker, tjänade bra med pengar, festade och reste på fantastiska konferenser runt om i Europa och världen. Koncernens ledord var ”Passion för kollegor och kunder” och det stämde som handen i handsken på oss. Vi brann för det vi gjorde och hade talang för det, kämpade på när det var motvind och firade segrarna. Så vad var problemet? Passion och talang kan man väl aldrig få för mycket av?

Jobbet har alltid var viktigt för mig. Jag tycker om att göra saker tillsammans med andra människor i ett större sammanhang och att åstadkomma synliga och mätbara resultat. Jag har alltid tyckt om att lära mig nya saker – driven både av en kunskapstörst och av ett behov att visa mig duktig – gärna bäst. Jag har jobbat hårt och haft lätt för att lära vilket gjort att jag ofta varit just duktig och fått mycket uppskattning och beröm för det.

Den mer privata Cecilia som är storasyster till många syskon har en talang för att ta hand om och stötta andra. En naturlig roll som storasyster men också något som är en av mina grundövertygelser – att vi måste ta hand om varandra och hjälpas åt. Det har lett till att jag även utvecklat talangen att vara den som andra vänder sig till när de har problem eller bara behöver någon att prata med. Min självbild var - inte så oväntat - att jag var den som var stark och duktig och tog hand om andra. När det dök upp ett problem bet jag ihop, kämpade på och gav inte upp förrän problemet var löst. Det är en kombination av egenskaper som ofta uppskattas av arbetsgivare och det är lätt att få mer ansvar och nya utmaningar. Och det ville jag ju ha. Men den här fantastiska drivkraften som förändrar världen och som jag åstadkommit så mycket med behöver en motvikt. Vem tog hand om mig när jag var ledsen? Vem kunde jag prata med mina problem om? Vem sa till mig att ”det räcker nu, ta det lite lugnt”? Ingen. Och inte jag själv heller förstås. Jag gillade ju mig själv – vem vill inte vara stark och duktig och en klippa i alla sammanhang? Men det var bara halva sanningen, halva jag.

Alla människor har behov av vila och reflektion. Att få vara svag och ha någon att luta sig emot ibland när det är tungt. Att lära sig att ta hand om mig själv och att säga NEJ och STOPP har varit jättesvårt. Precis som vilken annan nykter missbrukare som helst kommer jag få påminna mig varje dag om att inte dra igång 10 nya projekt utan att ta paus och vila emellanåt. Att ha en balans mellan att vara den som ger till andra och den som tar emot. Att dela med sig av sina bekymmer och funderingar OCH lyssna på andras. Att bara vila, njuta och göra ingenting emellanåt. Så nästa gång du hör någon prata om sitt ”livspussel” och hur svårt de har att få ihop alla krav och aktiviteter så är sannolikt svaret även där: Säg stopp – det räcker, sänk ambitionsnivån, säg nej, ta en paus och vila. Det är vår tids sjukdom att tro att svaret är att vi alltid ska GÖRA något mer eller nåt annat. Svaret är väldigt ofta – GÖR ABSOLUT INGENTING så får du perspektiv och nya krafter.

Mitt nästa jobb kommer inte att vara på ett företag som är utan gränser, där det alltid går att göra mer och aldrig är nog. Mitt nästa jobb kommer att vara i takt med mig själv, inom mina naturliga gränser. Där reflektion och uppföljning uppskattas. Jag kan ångra att jag inte förstod det tidigare men ibland är det bara genom att göra stora misstag som man kan lära sig de riktigt viktiga läxorna i livet. Men jag kan också bli arg för att ingen chef eller nån annan äldre och klokare än jag såg det och pratade med mig i tid. Å andra sidan hade det sannolikt inte gjort nån större skillnad. Jag var inte villig att förändra mig förrän jag verkligen blev tvingad att välja mellan jobbet och att må bra. Verkliga insikter kan ingen annan ge oss – de måste komma inifrån – även om vi kan få hjälp på vägen.  

http://www.youtube.com/watch?v=coU_KF3dOcE

Dröm eller dö!

“Will you stay with me, will you be my love
Among the fields of barley
And you can tell the sun in his jealous sky
When we walked in fields of gold”

(Fields of Gold, Sting)

Det här har varit en av mina favoritsånger sedan jag köpte skivan hösten 1994. Jag minns att jag spelade den om och om och om igen på CD-spelaren som stod i rummet jag hyrde när jag pluggade franska i Annecy. Fortfarande lyssnar jag på den ganska ofta och framför allt kommer jag på mig själv med att nynna på den när jag är harmonisk och mår bra. Den är liksom ett kvitto på att allt är bra just nu.

Jag tror att anledningen till att jag älskar den är att Sting verkligen har lyckats fånga den där känslan av total kärlek och harmoni – att gå en sensommardag genom sädesfält som lyser av guld. Kanske hitta smultron i kanten och höra en fågel i fjärran. Fri men samtidigt tillsammans med någon jag älskar. Det beskriver det jag alltid drömt om och längtat efter i livet.

Utan drömmar dör vi. Att drömma och att jobba på för att förvekliga drömmarna är livsnödvändigt. När jag började tvivla på att jag nånsin skulle kunna förverkliga min dröm trots att jag försökte och försökte ännu mer blev jag långsamt mer och mer förtvivlad och deprimerad. Livet verkade meningslöst om det bara gick ut på att varje dag skulle vara som den förra. Att jobba på, komma hem och laga mat, se på TV och gå och lägga sig ensam. Jag försökte bota nedstämdheten och frustrationen genom olika metoder – några bättre och andra sämre. Umgås med vänner och engagera mig i olika fritidsintressen och föreningar var ganska bra medan shopping, förälskelser i omöjliga killar och för mycket arbete bara tömde mig på energi. Vad jag inte förstod var att samtidigt som det var och är en viktig dröm för mig ha en egen familj så flydde jag från mig själv och mina känslor i nuet. När det var något som kändes jobbigt så tryckte jag snabbt ner den känslan av oro, rädsla eller frustration och satte igång att göra något annat för att slippa tänka på det. Jag förstod inte att jag genom att fly från mig själv bara ökade på rastlösheten och längtan någon annanstans.

Men hur ska man göra då när man upplever att man är på ”fel” ställe i livet? Jag tror bara det finns en väg och det är att möta sig själv och fråga vad det är som är fel och hur man skulle vilja ha det istället. När jag började göra det var jag först rädd för att drömma. ”Det är ju ingen idé – det kommer ändå inte bli som jag vill”. ”Och om det blir det så blir det kanske inte bra i alla fall”. Jag var rädd för att bli besviken – både om drömmen förverkligades men också om den inte gjorde det. Så det var säkrare att inte drömma. Men när min bästa vän dog bara 35 år gammal insåg jag motvilligt att ingen vet hur många dagar livet består av och att om det inte ska gå till spillo är det hög tid att börja förverkliga sina drömmar idag och inte skjuta upp det. Så när den värsta sorgen var över började jag drömma igen och försökte våga tro att jag kan nå mina mål.

Vad jag inte förstod då var att för att få något måste man ge upp något annat. Jag var tvungen att packa upp hela min tunga ryggsäck med jobbiga känslor och minnen som jag sparat och tryckt undan för att komma tillbaka till mig själv, min egen styrka och självkänsla som är de hjälpmedel vi har för att förverkliga våra drömmar. Och det har varit en väldigt tuff period. Men det har varit helt nödvändigt för att komma vidare i livet. Att möta sina rädslor, se dem i vitögat och ändå överleva gör att de krymper och till slut försvinner.

Att vara nöjd och känna harmoni i nuet är lika viktigt som att våga drömma och förverkliga drömmarna. Och jag vet att för mig hänger det ihop. Att känna att jag nu är på väg mot mina drömmar och har kraft att förverkliga dem har givit mig livsgnistan tillbaka. Och det gör att jag kan känna mig både fri att leva livet som jag vill och att känna mig nöjd med mig själv. Också de dagar jag inte gör någonting alls. De dagarna är viktiga för att stanna upp och känna efter.

Det finns en risk ju äldre vi blir att vi tycker att vi vet vad vi har men inte vad vi får om vi försöker något nytt. Det kan handla om jobbet, förhållandet eller att bara prova på nåt nytt man aldrig gjort förut. Men då stelnar vi långsamt i samma form och dör lite varje dag. Om inget oväntat händer som kastar ut oss i de okända igen och tvingar oss att ändra våra liv och gå vidare. I mitt fall krävdes det att livet vändes upp och ner och en lång sjukskrivning för att jag bit för bit skulle våga släppa taget och kasta mig ut i det okända utan skyddsnät. Nu flyger jag fritt och det är härligt!

http://www.youtube.com/watch?v=hKtqTYSOBCg&feature=related