med den jag ville va'
så många kvinnor som jag spelat
men aldrig gjort det bra
Måste våga bara vara
med minnet av det barn
som lät livet välja
och våga säga ja”
(Vem tänder stjärnorna,
Eva Dahlgren)
Eva Dahlgren)
För några år sedan ville jag byta jobb. Jag hade tidigare jobbat på AP-fondens fastighetsbolag med analys, affärer och fastighetsförvaltning. Sedan hade jag tagit ett snedsteg och under några år jobbat med service inom fastighetsbranschen på Vasakronan. Något som jag i och för sig lärde mig mycket på men också kände att jag inte riktigt brann för. Så nu var det dags att komma hem igen till ”min” bransch. Jag var på några intervjuer utan att känna att det var rätt jobb. Då kom det en fråga om ett kul och intressant jobb på ett fastighetskonsultföretag där man jobbade med att förvalta, utveckla och sälja fastigheter åt utländska ägare. Det kändes roligt att få pröva nåt jag visste att jag kunde men ändå på ett nytt sätt och efter lite förhandling tackade jag ja. Det var ganska rörigt, företaget hade växt fort och satt i för små lokaler och det mesta togs på volley. Struktur och ordning var inte den starkaste sidan. Samtidigt var det ett fantastiskt team med medarbetare – glada, begåvade, ambitiösa och vi hade fantastiskt kul ihop när vi tog in fastighetsbestånd för mångmiljardbelopp och försökte få någon ordning i kaoset. Vi jobbade hårt och mycket med fastigheterna, tog emot våra utländska investmentbanker, tjänade bra med pengar, festade och reste på fantastiska konferenser runt om i Europa och världen. Koncernens ledord var ”Passion för kollegor och kunder” och det stämde som handen i handsken på oss. Vi brann för det vi gjorde och hade talang för det, kämpade på när det var motvind och firade segrarna. Så vad var problemet? Passion och talang kan man väl aldrig få för mycket av?
Jobbet har alltid var viktigt för mig. Jag tycker om att göra saker tillsammans med andra människor i ett större sammanhang och att åstadkomma synliga och mätbara resultat. Jag har alltid tyckt om att lära mig nya saker – driven både av en kunskapstörst och av ett behov att visa mig duktig – gärna bäst. Jag har jobbat hårt och haft lätt för att lära vilket gjort att jag ofta varit just duktig och fått mycket uppskattning och beröm för det.
Den mer privata Cecilia som är storasyster till många syskon har en talang för att ta hand om och stötta andra. En naturlig roll som storasyster men också något som är en av mina grundövertygelser – att vi måste ta hand om varandra och hjälpas åt. Det har lett till att jag även utvecklat talangen att vara den som andra vänder sig till när de har problem eller bara behöver någon att prata med. Min självbild var - inte så oväntat - att jag var den som var stark och duktig och tog hand om andra. När det dök upp ett problem bet jag ihop, kämpade på och gav inte upp förrän problemet var löst. Det är en kombination av egenskaper som ofta uppskattas av arbetsgivare och det är lätt att få mer ansvar och nya utmaningar. Och det ville jag ju ha. Men den här fantastiska drivkraften som förändrar världen och som jag åstadkommit så mycket med behöver en motvikt. Vem tog hand om mig när jag var ledsen? Vem kunde jag prata med mina problem om? Vem sa till mig att ”det räcker nu, ta det lite lugnt”? Ingen. Och inte jag själv heller förstås. Jag gillade ju mig själv – vem vill inte vara stark och duktig och en klippa i alla sammanhang? Men det var bara halva sanningen, halva jag.
Alla människor har behov av vila och reflektion. Att få vara svag och ha någon att luta sig emot ibland när det är tungt. Att lära sig att ta hand om mig själv och att säga NEJ och STOPP har varit jättesvårt. Precis som vilken annan nykter missbrukare som helst kommer jag få påminna mig varje dag om att inte dra igång 10 nya projekt utan att ta paus och vila emellanåt. Att ha en balans mellan att vara den som ger till andra och den som tar emot. Att dela med sig av sina bekymmer och funderingar OCH lyssna på andras. Att bara vila, njuta och göra ingenting emellanåt. Så nästa gång du hör någon prata om sitt ”livspussel” och hur svårt de har att få ihop alla krav och aktiviteter så är sannolikt svaret även där: Säg stopp – det räcker, sänk ambitionsnivån, säg nej, ta en paus och vila. Det är vår tids sjukdom att tro att svaret är att vi alltid ska GÖRA något mer eller nåt annat. Svaret är väldigt ofta – GÖR ABSOLUT INGENTING så får du perspektiv och nya krafter. 
Mitt nästa jobb kommer inte att vara på ett företag som är utan gränser, där det alltid går att göra mer och aldrig är nog. Mitt nästa jobb kommer att vara i takt med mig själv, inom mina naturliga gränser. Där reflektion och uppföljning uppskattas. Jag kan ångra att jag inte förstod det tidigare men ibland är det bara genom att göra stora misstag som man kan lära sig de riktigt viktiga läxorna i livet. Men jag kan också bli arg för att ingen chef eller nån annan äldre och klokare än jag såg det och pratade med mig i tid. Å andra sidan hade det sannolikt inte gjort nån större skillnad. Jag var inte villig att förändra mig förrän jag verkligen blev tvingad att välja mellan jobbet och att må bra. Verkliga insikter kan ingen annan ge oss – de måste komma inifrån – även om vi kan få hjälp på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar