”Den väntade på honom, staden som så länge funnits i hans drömmar. Kvällssolen slickade tak och torn glänsande blanka, slängde glitter i vattenflikarna som smög in mellan gyttret av hus. Grå berg reste kala klippor över trädgårdarnas och tobaksfältens frodiga grönska. Stad serverad på silverbricka, framsträckt som gåva. ...
(Per Anders Fogelström, Mina drömmars stad)
I år, 2012, är det 20 år sen jag flyttade hemifrån in från landet tillbaka till Södermalm där jag föddes. De här 20 åren i Stockholms innerstad har fått mig att älska min hemstad oändligt mycket. Jag minns när jag just flyttat in till stan och pluggade en kurs i arkitekturhistoria. Då cyklade jag storögt omkring i stan och tyckte det var fantastiskt att jag bara genom att titta på husen kunde avgöra när de var byggda och se hur staden hade utvecklats från en liten småstad genom industrialiseringen och inflyttningsvågen på 1800-talet, via rivningshysterin på 60- och 70-talet till de nya hus och stadsdelar som fortsätter att förnya staden idag. Precis som pojken Henning i skildringen i Mina drömmars stad ovan som kommer till Stockholm full av drömmar och förväntan kände jag mig fri och full av möjligheter. Jag såg bara stadens fördelar och kunde aldrig drömma om att jag nånsin ens skulle fundera på att flytta härifrån. Nästan alla mina vänner bodde då inne i stan och kunde man inte cykla tog jag bussen eller tunnelbanan.
När jag jobbat knappt ett år på mitt första jobb fick jag ett erbjudande om att flytta till New York. Wow tänkte jag – det vore ju otroligt häftigt. Jag följde med på en tjänsteresa för att träffa dem jag i så fall skulle jobba med och ta reda på lite mer. Jag glömmer aldrig den där känslan när vi kom i taxi från flygplatsen genom Lincoln-tunneln och rakt upp på Manhattan: vilken puls, vilken energi, vilken fantastisk stad! Jag hann inte se mycket av New York på de två dagar vi var där men kände genast att jag ville komma tillbaka snart. När vi kom hem skulle jag fatta mitt beslut – skulle jag hoppa på en chans som kanske aldrig skulle komma tillbaka och få en otroligt lärorik och spännande upplevelse? Eller skulle jag stanna kvar i Stockholm på ett jobb jag trivdes otroligt bra på och där jag hade alla mina vänner? De flesta som jag rådfrågade tyckte det var självklart att jag skulle ta chansen och flytta – jag kunde ju alltid komma hem igen och vännerna fanns ju kvar. Och jag funderade fram och tillbaka, gjorde listor på för- och nackdelar och väntade in mig själv tills jag visste vad jag ville.
Beslutet den gången blev att ta språnget och hoppa på men bara under vissa förutsättningar som inte var riktigt klara än. Det blev de inte heller senare och jag blev kvar i Stockholm. Och förutom många resor har jag bara bott utanför Stockholm vid två tillfällen i mitt liv – som au-pair i Schweiz och när jag pluggade en termin i Frankrike.
De här senaste åren när jag funderat på hur jag vill leva mitt liv och var jag vill bo har jag ibland tänkt att jag vill härifrån. När jag varit i mindre städer i Sverige har jag slagits av hur mycket enklare livet är när alla bor nära varandra. När det inte tar 45 min i bil att hälsa på vänner på andra sidan stan. Att man kan cykla överallt och alltid har nära till varandra. Så är det inte i Stockholm. Jag har också tyckt att det finns en hets och stress i Stockholm som jag inte alls tycker om. Alla är alltid på väg till nästa möte eller aktivitet. Att bara vara tillsammans och umgås utan dead line händer inte så ofta. När man vill gå ut och äta middag eller gå på bio måste man boka i förväg - annars är det fullt. Dessutom finns det en statusjakt som är ganska ointressant. Oftare på en middag får man frågan om var man bor, hur stort etc än vad man tycker är viktigt och brinner för. Större hus, bättre bil och fler resor räknas mer än om man är trevlig, snäll och har nåt intressant att säga. Lyckad är viktigare än lycklig. Och tänk så många hus jag skulle kunna köpa om jag sålde min lägenhet och flyttade nån annanstans.
Så varför flyttar jag inte härifrån? Därför att det viktigaste i mitt liv finns just här – min familj och mina vänner. Och att Stockholm är den perfekta kombinationen av stor stad mitt i naturen. Kanske har jag haft tur att alltid bo så att jag kunnat se träd och grönska utanför fönstret och bara kunnat gå ner till vattnet och sätta mig när jag behövt lugn och ro. Men jag är inte unik i Stockholm som gör skäl för namnet Nordens Venedig och världens vackraste stad med allt vatten och alla öar. Dessutom är det min hembygd och precis som de som kommer från Västkusten, Norrbotten eller Skåne är jag stolt över min hembygd och glad över att ha mina rötter här.
Sen är det en sak till som Stockholm har som jag inte kan vara utan och det är just möjligheterna. Det finns tillräckligt många människor för att alla ska kunna hitta människor och platser där man passar in. Och där det finns en kritisk massa med kreativa och drivande personer händer det också mycket olika spännande saker. Stockholm växer och utvecklas hela tiden och många som vill förändra och förbättra världen bor just här. Så även om jag kan bli så otroligt trött på Stockholm och stockholmarna ibland och bara längtar efter att flytta till en by på franska landsbygden, till Göteborg eller nåt annat ställe där folk har mer tid och är varmare mot varandra så inser jag ändå att det är här jag hör hemma. Så nu drömmer jag om att sluta cirkeln och efter 20 år lämna stenstaden för ett eget hus och bo lite mer lantligt igen. Men fortfarande här i Stockholm. För att få det bästa av två världar och att inte fly utan flytta.
”Hem till Stockholm igen
där har jag en vän som väntar.
Ta mig hem till Stockholm igen
för det är dit jag längtar
Hem till Stockholm”
(Mauro Scocco)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar